solstrålande ögon.
i en somrig skog,
någon annanstans?
inte här runt mina välsmakande problem
långt bort utan syn hit
snart kommer jag
tror det kallas himmelriket,
att springa ifrån sin skugga
tror det skulle kännas underbart
att glömma sig själv för en stund.
snart kastas jag till ett lugn,
hoppas det är det som kallas sommar.

j.

Världen finns aldrig igen

Och när allting är förstört
och allting borta
då kommer ångan
från underjorden fram

När allting är för sent
och allting slut
då rasar världen
den blir till damm

Lia

Alla mot alla

Och jag bara cyklade i regnet
medan du oskulldsfullt och ovetande
om att människor som jag
helt utan personliget för ögat eller
lusten att sitta klämd i samma buss
som du och tiotusen blivande arbetslösa
kaxiga och stöddiga nu helt utan
generationers återkommande oro
för framtidsplaner och livstankar
funderingar om var pengar till den där bensinen
som nu är så jävla dyr till
den där skithäftiga epa-traktorn
man på pappret snart är redo för
och kunna titta ut hånleende på alla de
med prestationsångest och nervvraksfunderingar
fasor över tvång att leva på mat från frysen
när pengarna inte räcker till näringsrik föda
då man lagt alla pengar på den jävla epa-traktorn
med den svindyra bensinen man då log åt
naiva tänder dykandes fram bakom överläppen
i ansiktet på människor ingen vill känna
för att slippa låna ut prydliga sedlar
i medvetandet om att de kommer tillbaka skrynkliga
i samhället där goda gärningar och empati
blir till ovanlighet till lögn till myt till surrealism
och jag sitter på min cykel utan luft i däcken och
undviker att möta blickarna från bussfönstren som söker efter
den nuvarande förloraren i spelet om vinst i form av något
ingen av de som talar hittills hittat
då de sanna varelser som lyckats är alldeles för oroliga
för att de maktsökande ska missbruka deras hemlighet
så som med tidigare ord som lämnat deras läppar i frostig morgon
trots löften som seglat från människa till en annan
helt olik mig men en kopia av medspelarna bredvid
som alla medverkar i samma akt om falskhet och blindhet
de tror är sanning och livsstilsval då de inte inser att
de inte är så jävla annorlunda då de
köper samma jacka som flocken fast i silver istället för svart
när valet omedvetet hamnar i fel händer och jag
är jävligt glad att jag
slipper åka buss.


Av Lotta

Blommor

Solens blomma
vit och klar
ingen färg
förutom en den har

The flower of sun
white and bright
no other color
but that is the right

~

Bredvid mig en blomma står
försöker läka tidens sår
Vill hjälpa alla dömda att lida
blomman står här vid min sida

At my side is a little flower
wants to help but got no power
Wants to help everyone in pain
a flower beside me in the rain

//Lia

Novell

Min omänskligt snabba rymt förändras när fötterna kommer ut i vått, sockerdoftande gräs, vilande under nattens svala dagg. Hela min puls njuter, parasiten förlamas och jag kastar mig ner mot marken. Våt kyla smeker ömt min smala nacke, den knotiga ryggraden under min tröja, värmen som dansat över min panna. Jag andas utmattat ut och in, försöker minnas hur jag kommit hit.

Men inga svar finns någonstans.

Jag tillåter mig själv att slippa allt, stänga av all smärta och bara se upp mot himlen. Andas försiktigt, djupt, vill inte få någon sorts attack. Det är så fruktansvärt ljuvligt, att bara ligga där i mitten av en gräsbeklädd värld och bara finnas till. Stjärnor fastnar i mitt ögonfång, vita och rena. Badande i varandras ljus. Jag badar med dem, på ensamhetens äng. Daggen glittrar mot mina läppar. Det kittlas. Andetagen blir lite, lite lättare för varje nerv jag låter mig själv stänga av. Snart är hela nervsystemet avkopplat.

Och det spelar ingen roll att de intorkade tårarna
svider lätt mot min hud.

Min sköra kropp rullar mjukt och taktfast fram och tillbaka i det dovt pärlgröna, håret kastar sig ut i diamantgräset. Elden blir så harmonisk, så lugn, att jag vågar sluta ögonen. Kylan kryper längs ryggen, trycker varsamt undan all värme och hetta som vilat där.

Helt utmattad av universums sätt att leka med mig, hantera mig som sin egna, viljelösa marionettdocka, faller jag sakta tillbaka till ett lugnt, sövande tillstånd.

Att inte räcka till

Jag vill beröra
med känslorna jag har
Smärtan som dödar
men tvingar mig att vara kvar

Jag vill aldrig låtsas
vara något annat än just det här
trots alla brister
och lögner jag så tungt bär

Jag vill kunna känna
utan oron att drunkna i mörkret

Ljuset det bleknar
precis som förut
jag försöker minnas
hur mitt leende såg ut

Ljudet av mitt egna skratt
har jag tappat bort
Medan ditt skratt bränts in i själen
påminner mig om att tiden är för kort

Jag vill skriva känslan
som finns här inuti
men de ord jag aldrig hittar
som kan göra mig fri

Haiku

Världen ser på oss
Som om ingen vet förstås
Bryter mig snart loss

Ingen ser mig här
Som jag egentligen är
Långsamt jag mig lär

Kommer nog loss snart
Men jag måste sätta fart
Mitt livär nsart klart

// Linda