Novell

Min omänskligt snabba rymt förändras när fötterna kommer ut i vått, sockerdoftande gräs, vilande under nattens svala dagg. Hela min puls njuter, parasiten förlamas och jag kastar mig ner mot marken. Våt kyla smeker ömt min smala nacke, den knotiga ryggraden under min tröja, värmen som dansat över min panna. Jag andas utmattat ut och in, försöker minnas hur jag kommit hit.

Men inga svar finns någonstans.

Jag tillåter mig själv att slippa allt, stänga av all smärta och bara se upp mot himlen. Andas försiktigt, djupt, vill inte få någon sorts attack. Det är så fruktansvärt ljuvligt, att bara ligga där i mitten av en gräsbeklädd värld och bara finnas till. Stjärnor fastnar i mitt ögonfång, vita och rena. Badande i varandras ljus. Jag badar med dem, på ensamhetens äng. Daggen glittrar mot mina läppar. Det kittlas. Andetagen blir lite, lite lättare för varje nerv jag låter mig själv stänga av. Snart är hela nervsystemet avkopplat.

Och det spelar ingen roll att de intorkade tårarna
svider lätt mot min hud.

Min sköra kropp rullar mjukt och taktfast fram och tillbaka i det dovt pärlgröna, håret kastar sig ut i diamantgräset. Elden blir så harmonisk, så lugn, att jag vågar sluta ögonen. Kylan kryper längs ryggen, trycker varsamt undan all värme och hetta som vilat där.

Helt utmattad av universums sätt att leka med mig, hantera mig som sin egna, viljelösa marionettdocka, faller jag sakta tillbaka till ett lugnt, sövande tillstånd.