Skriv inga fler dikter om kärlek

Du sa det någon gång.
Sen skrev du ännu en dikt om kärlek. Rakbladskärlek. Anorexiaromans.

Jag minns att vi diskuterade
vad kärlek är för något.
Kärlek. K*k. F*itta. Man kan ju undra?

Jag lever genom dina andetag.
Levde. pensionärsförälskade

Snuttefilt, du kanske inte minns.
Men du var min snuttefilt.
Inte trodde jag att du brände dig med filterlösa prince varje dag.
Armar - Nålstick, brännmärken.
Alla dessa sår.
Alla dessa ärr, alla dagar utan mat.

Du var aldrig misslyckad.
Du var min snuttefilt.
Visst såg du inte ut som idealflickan.
Men det är det ingen annan som gör heller.

Du kände dig som ett spöke.
För långa ben, för korta armar, för långt hår, för små bröst, stora vader, enorma lår, stor mage, breda höfter, inte små bröst, minimala bröst, ärr på benen, armarna.
Du sa att du var misslyckad.
Du var min snuttefilt.

Bara handleder med pulsåderskrift av blod
Minns du vad du skrev på väggen?
Jag minns.
Kanske var det tio dagar sen?
Eller tio år?
Smärtan som tog bort smärtan.
Livstid.

Och ni påstår ni vet vad kärlek är?'

/Lin

Du hoppade inte

Du såg ut över världen,
och bara för en sekund
kände du dig stark.
Du gick närmare
klippans styva kant.
Du tittade ner och mötte
det stora havet,
som sträckte sig långt bort
ut till okända platser.
Men du hoppade inte.
Du hittade en stig
omringad
av vårens första vitsippor.
Du följde stigen och kom fram till en å
med laxar som hoppade
upp i den friska luften
och snabbt dök ner igen.
Du kom fram till en tall
med en nyvaken ekorre i toppen.
Du kom till en plats
där du fick allt du någonsin saknat.
Lugn, glädje, hopp.
Frihet.
Du kom till en plats
där du kom att leva ditt liv.
Ett liv du aldrig drömt om.
Men alltid velat ha.

Lotta

Tjejkult vecka 9

Tjejer!
Tyvärr blir det ingen skrivning nästa onsdag! ( 25/2, vecka 9 )
Ullrika är på kurs och Sofie måste ägna lite tid till skolan.

Men blogga gärna på med någonting nytt =)

Vi ses vecka 10 igen med en massa flamms och roliga uppgifter ;)

Kram kram

/ Ullrika och Sofie

Ett ord, ett liv.

Hoppet.
Det skrämmer mig.
Ordet, som ska ge livet tillbaka
Det skrämmer mig.
Otäckt och skrämmande
Det låter romantiskt och lättande
Men det är en tung börda
för en trasig själ att bära

Hoppet.
Kanske
att jag i framtiden kan njuta av det.

Jag lever för en framtid
Jag lever
kanske för det där hoppet som ska finnas inom mig

Du är hoppet som skrämmer mig.

Den Långa Vägen

Det var så lätt att ta genvägar.
Så lätt att bara välja
den korta vägen,
trots att hon visste att
det var just den
som gav henne mest
problem.
Alla andra tog
den korta vägen, så varför inte hon?
Genvägarna gav henne
allt fler problem, och efter varje
genväg hon tog blev problemen
bara större. Hon slöt ögonen.
Tänkte. Funderade.
Gick tillbaka till den plats
där hon hade valt, och valde om.
Gick den långa vägen.
Hon fick kämpa hårt.
Hon fick kämpa hårt för att inte ge upp.
Hon tog den långa vägen,
och lyckades tillslut.
Hon lyckades
och blev stor.


Lotta

Hoppet

Det här är min "hopp-uppgift"

Hoppet
Det stora hoppet
Det stora steget
Eller hoppet
Kanske skulle hon hoppa?
Det gjorde hon
Hon tog sats
Och hoppade till verkligheten
Över mörkrets svartnande avgrund
Över djupet som slukat många
Och inte låtit dom komma tillbaka
Men hon klarade det
Och det var skönt
Att stå där
Efteråt
Stå där, kolla över axeln
Och se tillbaka på det förflutna
Som snart skulle vara glömt
Det var det hon hoppats på
Att det skulle vara glömt
Det skulle glömmas
Det var det hon hoppats på
Att kunna gå vidare
Och det gjorde hon
Gick vidare
//Linda

Ohopp?

Vi fick i uppgift av Ulla att skriva om hopp. Jag skrev den här. Den handlar nog inte om hopp alls. Snarare om motsatsen. Kanske ohopp då.

Jag ser dig gå
Det är just så enkelt
Du går härifrån

Du är Ronja
Håll dig på replängds avstånd från mig
säger din blick

Jag är birk
Efter det här är jag nog bunden till dig

När du går sträcks repet ut

Som ett gummiband
Det kommer sträckas och sträckas
Sedan slå tillbaka

På mina kinder lyser röda strimmor

Det är märken från repet du släppte.