du vet snart hur redo jag är
jag ville ju aldrig ge upp mina mål mer
du ser snart, vad jag sett

tänk på dina problem ikväll
offra
offra nu
offra?

nu kan och vill jag inte stanna

jag kan liksom inte stoppa
det bara snurrar
cirkulerande
jag tror inte jag vill stanna längre
kan ju inte tänka?

vill inte tänka
just nu finns inte du eller dom
just då är allt perfekt
cirkulerande

jag vill nog inte stoppa längre
det är inga riktiga steg
men jag tar dom ändå
jag sjunger i mitt huvud
hämd

jag tänker gå tillbaka och ta mig hem
ta allt hem
om det går att förändra
vill jag leva såhär?
någon sjunger i mitt huvud

någon gång
men inte idag
någon gång ska du få för alla förbannade år.
du har ju fått dom?
jag har gett dom
år,månader
år.
många år

du sjunger i mitt huvud
kan inte stanna
vill ju inte stanna?
hämd

j

hennes vackra strålande ögon
och hans entusiasm


alla går hem utom jag
för jag står och väntar på att livet ska ta sin början

VÅR VÄRLD

jorden, den stora jäkla jorden vi lever på
där problem ligger som ett nätverk runt vårt system
en odlande panik med flera dokument på saker vi kunde gjort bättre
eller saker vi glömde göra igår
någon dag står vi där, när jorden har blivit svart, i frågetecknets stund
och frågar oss själva vad vi kunde gjort bättre
allt som kunde gjort oss äldre, och till bättre människor
när kommer flaskposten med svaret på livets gåta?
j

Eld

Vackert och fängslande
farligt och stängslande

Segrar över natten
dess enda fiende är vatten

Orsakar smärta och död
bakar i ugnen ditt bröd

Hjälper men skapar olycka
används i hem för att smycka

Dödar din vän
leder dig hem igen

//Linda

Nattåget skallrar under bron
väcker liv i staden som sover tryggt
Kylans gatulampor blinkar, himlen lyser upp
Asfalten gungar, gungar, gungar
Kvällens åskmoln
sjunger eko, skapar liv
Två par fötter vinglar över järnlinjen
flyktigt hår runt de ansikten som lutar sig ut
Ser vackra räls långt ner

Så skriker luften, så tyst och klen
Vi hoppar ner mot en ny evighet
Ditt höftben krasar mot bron,
mina sulor landar tryggt
Det höga ruset vill släppas ut
Följer impulser och skriker åt världen
Du tumlar in i mig, andas atmosfären
Våra svarta lungor skrattar, läppar viskar
Ord vi aldrig glömmer, så otroligt sjukt
hur vi faller mot marken igen

slår sönder staden med ett flin

/Lotta

Insikt

Jag måste lära mig
att fortsätta
hålla tyst om det här

Min existens skulle mer eller mindre
rasa ihop
tillsammans med
värdigheten
om jag lät orden försvinna ut

Och jag skulle inte klara av att
leva med mig själv,
med någon alls
som jag inbillar mig att jag gör

Tystnaden är som ett svart Något
vars klor håller så hårt om mitt huvud
att jag inte får luft
och syrebristen skapar repor i
tankarna
som knappt existerar, men ändå lyckas
explodera när jag slutligen går
för långt

Det är något sjukligt fel med
identiteten, självlojaliteten, verkligheten
Jävligheten i att tvingas finnas till

Om man ändå kunde
stänga av alla ljud

Så att jag kan skrika det förbjudna
tills klorna fått nog
och kan försvinna

/Lotta