Fear

Masken som täcker mitt ansikte blir starkare
skyddar verkligheten från att se mig som jag är
jag har lärt mig själv att aldrig visa mig svag
när resten av den kalla världen ser på
ingen får se tårar droppa ner från mitt öga
Trots att jag är ensam kan jag inte längre gråta
inte gråta när verkligheten ser på
människor glömmer att jag har en mask
glömmer att jag är obotligt deprimerad
glömmer att jag inte är en av dem
för varje andetag jag tar är jag ett steg närmare
från att känna hur masken sakta faller
blottar ansiktet fullt av mina känslor
för varje tår jag inte låter fly från mina ögon
blir den hårda masken lite, lite starkare
och för ett ögonblick tror världen
att jag återvändt till den lyckliga plats
där de själv lever, lyckliga och ovetande
om vad som en gång kommer drabba dem
helvetet har redan kommit och tagit mig
allt jag ser är mörker, inte längre ljus
Trots att smärtan inuti min svarta själ
plågar mig till döds, förbannar mig
trots att jag varje dag önskar att nästa
är den sista jag behöver uppleva,
trots att jag slutligen blivit så svag
att jag nästan faller ut ur evigheten
är det smärtan från alla de tårar jag aldrig
får överge på någons varma axel
den som plågar mig värst