Visst kan vi rimma!

Två vänner på varsin sten sitter,
inget hörs förutom deras fnitter.
Skrattar åt skämt som bara de förstår,
sällan mått så bra som de nu mår.
Solen ler åt deras uppenbara lycka,
lyser starkare för att stunden smycka.
Vännerna ler mot allt och alla,
den ena börjar nu att tralla.
En lycklig melodi som blir till en glädjesång,
den andra stämmer in med buller och bång.
Sjunger så högt att fåglar flyr,
ingen bryr sig, för glädjen yr.
Sällan mått så bra som nu,
den här dikten är om oss, jag och du.

Denna dikt är till Lotta, min vän,
kanske kommer en dikt om dig igen?

// Linda