It's funny how you go through the years and nothing changes but when you look back it's all different

Två flickor blev vänner en dag
de visste att det var rätt
de var oskiljaktiga, struntade i om omvärlden var emot dem
vänskapen mellan dem växte med åren
den balanserade på en smal tråd, tills den en dag klarade det
utan att falla tog den sig vidare
flickorna var olika som natt och dag, men det spelade ingen roll.
Deras vänskap var det bästa som hade hänt dem båda
det dröjde inte länge innan deras första bråk uppstod
men de löste det, precis som alla kommande tvister mellan dem
De var menade att vara tillsammans, oavsett vad skulle de alltid ha varandra
Flickorna blev äldre, precis som alla andra
de lärde sig mer om varandra för varje år
varje årstid blev deras vänskap starkare
de var alltid tillsammans
men en dag förändrades allt
deras relation till varandra fick en spricka
en spricka var allt som behövdes
för att förstöra allt mellan dem
de blev inte uppspelta när de träffades längre
alla minnen var som bortlåsta
de kunde inte längre prata på samma sätt
tiden gjorde dem förvirrade
gjorde dem till främlingar
gjorde oss till främlingar.
Flickorna var du och jag.

/L

mörker

så tomt är allting utan glädje
så tom är även jag
även nu,
när jag ser dig brukar jag tänka
vad världen är liten
allting blir allt mörkare
gatorna blir bara blötare
mina ben viker sig under mig
mina händer skakar
då är världen inte så liten längre
då är natten mörkare än den varit tidigare
och när jag stannar på gatan
är jag fri grindarna
jag kan bara stirra på stället, länge
bara låt mig vara här,
där jag själv valt att gå
kanske är det för mörkt
och det är för kallt
men ingenting håller mig inne
i mina fängslade tankar på frihet
stannar jag hellre därute
där jag sprungit från mig själv
och när jag kommer tillbaka
är världen liten igen.
j.

Kärleken

Tänk.
Om han öppnade munnen,
sa om ens ett enda ord,
skulle hennes ledsna ansikte
få ett stort leende.
Hennes tomma hjärta
skulle fyllas av glädje.
Hennes dröm skulle gå i uppfyllelse.
Tänk.
Ett ord.
Ett litet ord.
Men så mäktigt.
Så stort.
Ett ord
skulle förändra henne.
Till det bättre.
Om han visste, skulle han säga det?
Det lilla, mäktiga ordet.

'Hej' sa han och log.

Bara den som någon gång varit rädd
kan en vacker dag vara stolt
när den övervunnit sin rädsla
men då måste denna först vara modig nog
att erkänna att den är rädd.
Mod är inte att inte vara rädd.
Mod är att vara rädd utan att låta det hindra
en från att leva sitt liv.
Jag är rädd
- men hos dig är jag för trygg för att kunna vara olycklig.

/Den modiga

tomt mörker

tårar faller som regn
som allt plötsligt känns overkligt
allt ser värre ut
allt snurrar
inom skogens mörka murar
här finns jag nu
här har världen tagit mig
och jag vill börja
som jag gjorde en dag
då jag inte visste att det skulle sluta såhär,
tårar faller som regn
i öppen luft
i kall väntan
i tomt mörker
två svarta ögon speglas
på vattenytan
jag döljer mitt inre skratt
min hand mot mina läppar
jag döljer mina meningar
det är det enda som syns
jag berättar mina drömmar för dig
men denna är värdefull
ännu en gång står jag här
på samma plats, samma sekund
i kall väntan
tomt mörker

jag vilar så oskyldig i din famn
en röst så mjuk mot alla djupa sår
dina ögons inre har gett mig svaren
jag behöver bara se dig, jag vet,
det kommer bli bra
jag vill ge dig slag som du gett mig
bara genom att inte finnas
jag går så osäker utan dig
jag är så hjälplös i den mörka luften
brist på ljus när jag går ensam
inget solljus är nog bra för det här
jag blir så sårad av att vara besviken i din närhet
allt du gör för mig är tillräckligt
men inget alla ni ger mig täcker någonstans
jag vill vända bort huvudet
än en gång.
sårbara tankar för dig har sårat nog nu
det är inte normalt
det är inget bra alls
jag vill vända huvudet
från alla bekymmer i min kropp
göra den fri från gift du gav mig
men jag blir aldrig fri från mig själv
om jag så kunde springa från mig själv
jag kan bara vända mig om och ge dig mitt
så du får se vad jag levt med.
/j

Det oändliga näckrosbladet sover på vattenytan

en bild säger mer än tusen ord

Vattnets sövande känsla bringar lycka

men ord är ett bra hjälpemedel

Till det evigt vilande miraklet

hur skulle vi klara oss utan?

låt mig aldrig stanna längre
låt mig aldrig gråta något mer
släpp dina starka ögons syn
ta dig fram från din osäkerhet
inget syns på insidan
låt mig få krypa in i din osäkra själ
låt mig ligga där,
låt mig få tränga igenom himlens vackra färg
utan solens smala strimma
fri är jag utan tanke
ensam är jag med mig själv
jag är oroligheten själv
du är säkerheten ensam
änglarnas röster viskar
att du gick för snabbt med vilja ifrån mig
du gick utan tvekan ifrån det som inte fanns
inget jag föreställer mig händer
inget jag ser är verklighet
det är ett suddigt förflutet
något som nu är glömt
men jag ger dig min verklighet.
/johannalouise

vart har du tagit vägen

jag blev en blomma utan ljus
jag blev människornas värsta tanke,
allting jag offrat ?
allting som syns utanpå ?
vart kan jag gömma det,
vart kan jag gömma mina behov
var är du..
vart har du nu gömt dig för mig
du är ingenting av det jag klarar av
jag blir bara svagare för varje dag jag slipper se dig
jag blir bara magrare för varje dag jag går hungrig
jag blir bara snurrigare för varje ansträngning,
sagan om livet utanpå..
vad har du gjort ,
hur kunde jag offra
ingen vet
ingen behöver få veta
min desperata väntan på lyckan,
jag aldrig kommer att få uppleva.
nej.
jag kommer inte få uppleva den lyckan
du har nu, jag vill för mycket för dig
att springa hundra kilometer tills jag gråter av förvåning
att du står där, är inget konstigt
du finns, som alla andra
du pratar som ingen annan
du ler som ingen annan
du skrattar som något minne jag aldrig glömmer
vad har jag nu gjort,
aldrig mer händer det igen
jag kommer alltid se en strimma ljus av lycka
men jag kommer aldrig få uppleva den.
att jag drömde var inte en framtid,
ingen sådan jag någonsin kommer få vara med om.
jag nöjer mig med mina tankar
jag har inget annat val
än att glömma dig.
/johannalousie

En natt i semptember

Hon springer längs grusvägen
fötterna skaver mot stenarna
mörkret skrämer henne
något förföljer henne

Hon sprang längs grusvägen
innan hon rusade in i huset
möttes av chokerande tystnad
allt som betydde något låg död på golvet.

//Lotta

en blomma utan ljus

Jag glömmer dig nu
som en saga utan slut
likt ett blomma utan ljus
glömmer jag dig
min underbara.
men kom ihåg mig
när du har nått havets botten
kom ihåg mig
när du ligger ensam kvar i en skogsglänta
och det bara finns gåtor ,
inga svar.
jag glömmer dig nu
för livets andra möjligheter
för jag tror det finns en annan, likadan som jag
och att du är älskad.
men minnen i hundra dar
har gjort dig till ett vackert minne
gyllenbruna ögon som tittat mot mig
tror inte det finns något bättre, något mer beoende
men jag glömmer dig nu,
min sol, min ängel, jag älskar dig.
jag blir blomman utan ljus,
jag blir dagen utan skratt
jag blir jag utan dig.
du blir ett vackert minne

/ johannalouise

likt en dröm .

ängeln har sagt sitt ord
ängeln har talat
mot en ondskas ögon
från en lyckans själ.
hon faller medvetslös ner,
från dom spiralväxta grenarna
mot jordskorpans yta
in till helvettets portar
det är inte hennes förtjänst ´
men ingen hör hennes skrik
från grottans stenväggar,
hon följer stigar
mot skogar och dalar
in till den vackraste glänta hon sett
mot en röst,
så obeskrivlig, så vacker
inte är det drömmens slut
inte än, hon kryper fram tills hon nått sitt mål
men måste ända vakna, livet är ingen dröm.
lyckan är begränsad
du får inte tänka, inte för långt.

Det viktigaste vi har

Alla illusioner om lycka,
allt jag någonsin trott på
det jag alltid haft, alltid velat ha
Jag har kämpat för att få behålla den
jag har misslyckats, allt för ofta har jag förlorat
- men bara för ett ögonblick.
Den kan vidta de mest förvånande skepnader,
och komma i alla olika former.
Men alltid är den lika omtyckt och nödvändig,
jag skulle inte kunna leva utan den.
Och, vid några få, men absolut existerande ögonblick,
räddar den ett liv från att slockna.
Vänskapen.

//Lotta

Dags att kämpa

Du sa att du aldrig skulle överge mig
Men det var bara ännu en av dina lögner
gång på gång har du sett mig falla
djupare och djupare ner i mörkret
tills jag slutligen gav upp, och nådde botten av verkligheten
Den svarta ensamheten som likt armar håller fast mig
jag kan inte andas, men på något sätt lever jag utan syre
Jag klamrar mig fast vid alla minnen från lyckan
utan att någonsin släppa taget om dem
Jag tänker slita mig loss ur hatets starka grepp
resa mig upp, springa tills ingen längre jagar mig
Jag vill kunna falla, men vara tillräckligt stark för att inte göra det.
Jag vill vara beroende av syre. Inte av dig.

//Lotta

Inte omöjligt

Jag har ingen hemsk, smärtsam historia att berätta om mitt liv
jag har inte fått mitt hjärta krossat,
inte av dig och inte av någon annan
mitt liv är inte en enda lögn, som jag bara vill få ett slut på
jag har blivit sårad, men sådana sår läker med tiden
så visst, man kan tycka att jag borde vara lycklig
jag är kär, så galet kär att jag knappt kan titta på dig
så himla förbannat förälskad att jag är rädd
jag borde vara lycklig, du kanske älskar mig
jag är inte obotligt deprimerad och rädd för att älska
jag älskar ju dig, och det utan negativa känslor
en annan har det betydligt mycket värre
för visst, jag kanske är olyckligt kär,
men att vara olyckligt kär och att vara olycklig och kär
är inte samma sak
vem vet, min kärlek till dig kanske är besvarad
hur skulle jag kunna veta, jag nöjer mig med att längta
jag nöjer mig med att längta, tråna, fantisera och drömma
skriva, gråta, skratta och leva
för du förstår, kära du:
hoppet om att jag inte alltid
kommer att vara olyckligt kär i dig gör mig lycklig.