Dags att kämpa

Du sa att du aldrig skulle överge mig
Men det var bara ännu en av dina lögner
gång på gång har du sett mig falla
djupare och djupare ner i mörkret
tills jag slutligen gav upp, och nådde botten av verkligheten
Den svarta ensamheten som likt armar håller fast mig
jag kan inte andas, men på något sätt lever jag utan syre
Jag klamrar mig fast vid alla minnen från lyckan
utan att någonsin släppa taget om dem
Jag tänker slita mig loss ur hatets starka grepp
resa mig upp, springa tills ingen längre jagar mig
Jag vill kunna falla, men vara tillräckligt stark för att inte göra det.
Jag vill vara beroende av syre. Inte av dig.

//Lotta