av allt jag ger mig själv
i allt du känner varje kväll,
innan du sluter dina ögon
som så vackra ord smälter till texter,
är jag så stum på att tala om gåtan just nu
som en dag aldrig funnits i en tid jag lever i
så komplicerad lycka, så otäck panik.
att till och med den lilla stigen leder mig in
så stum att tårarna forsar
paniken når aldrig upp dit jag bara hittar mig själv ibland,
säger jag
så långt upp jag bara hoppar ibland
en förnufti tanke följer med mig
som en tatuerad fågel på min axel.
och som ett timglas räknas alla alternativ ner.
någon är med mig
som vill rädda mig och tala om hur viktigt allt är
benen under mig springer ömt
som text bakom mina ögonlock leder allt mig bort,
från allt jag äger rinner det bort,
alla tårar som jag gav dig fanns alltid för mig.
nu när du vill att jag ska sova i din famn hela natten
och vila hos dig på dagen
har jag ingenting kvar
hur än mycket jag försöker så är jag okontaktbar
hos dig nu,
är dagar som veckor och veckan som flera år,
jag inte får känna din lukt,
allt jag har på mitt hjärta har skyddat mig totalt
mot allt jag inte behöver men finns endå där
men jag lovar allt blir bra min enda vän, mitt halva jag,
det blir bra, världen har svikit oss alla men även vi finner en väg ut
där vi aldrig levt innan, känns ovant nu
allt blir bra.
nästa gång du säger att du ser upp till mig
ska jag gråta, bara glädje .

/ johannalouise

Något mer

Gräset vajar svagt i vinden likt ditt svarta hår
Du har gjort mig paralyserad av kärlek
Som en hypnotisör lyckas med ett trick
får du mig på fall
och varje gång du ler ditt förvånade leende
måste jag kämpa för att inte fastna
i ljusa tankar uppe bland sockervaddsmoln
röda likt solen ögonblicket innan den försvinner ner vid horisonten
Du återupplivar min själ
får mina sinnen att explodera av högtryck
Medveten om att vi aldrig kan få varandra
står jag fast på marken utan en rörelse
gräset vajar i vinden, likt mitt hår
Det får inte bli mer än det är
Jag bestämde mig för länge sedan
Men du krossar all min beslutsamhet
bara genom att se på mig med de blå ögonen
som sitter noga placerade i ditt ansikte
Jag vet att ingenting kommer förändras
men snälla, låt mig drömma...

Lotta

Den sista snön

Bladen på rosen du gav mig vissnar aldrig
Min vilja att få dig tillbaka håller den vid liv
Dess törnar borrar sig in i mitt hjärta
mitt sårbara, ömtåliga hjärta
Döden känns skrämmande nära
Då ser jag en främling ta emot din ros
Min ros
Smärtan jag så länge levt med avtar
ersätts av en ny, betydligt vassare känsla
Så outhärdlig att jag slutar andas
Det sista jag ser
är min ersättares lyckliga blick
Även den kommer ersättas
Snön faller från den vita himlen
platsen jag är på väg till
En flinga nuddar min frusna kind
och jag vet att jag mår bättre utan dig.

Lotta

Villovägar

Förlåt mig, jag försökte glömma
Ville inte fastna för det där leendet igen
Inte tråna efter de där giftiga ögonen
som så många gånger dragit in mig på samma spår
De vilsna poeternas spår
Fel spår
Permanenta märken
av de minnen
jag försökt förtränga
bränner hål i mig, i min själ
plågar mig långsamt
njuter, in i det sista
Allt för din blick.
Man kan ju tycka att jag borde motstå
efter allt jag tvingats genomlida
att smärtan gjort mig starkare
att jag på något sätt lärt mig
Men dina giftiga ögon stjäl min blick
drar alldeles för enkelt in mig på det mörka spår
jag länge försökt undvika
De vilsna poeternas spår


Lotta

Obekymrad livsnjutare

Orädd dyker hon från branta klippor, bara för att få uppleva spänning
Hon dansar hela sommarnatten lång, tills solen går ner vid horisonten
Bara för att somna, vakna tidigt,
ge sig ut på äventyr och dansa natten lång igen
Visst, hennes livsstil fungerar bara på sommaren när hon är fri
Men, den dagen den sorgen.
Hon lever fullt ut så länge hon bara kan,
varje dag är ett nytt tillfälle att roa sig och skapa nya minnen...
Tänk om man kunde leva som henne, så fri,
så obekymrad, så... lycklig.
Men, egentligen är det synd om henne,
för allt hon egentligen gör är att fördriva tiden
i väntan på kärleken, kärleken jag själv redan funnit.

Men, som sagt; den dagen, den sorgen.

ja, jag går i någons spår,
jag följer dem
en krävande röst
för bort mig
och gör mina tecknade drömmar
levande.
molnen täcker det lilla månljuset,
som för någon stund sedan syntes väl,
för mig och mina tankar
oljudet susar som floder
när jag rusar längre in mot stället
snabbt och stressande, snubblar jag på orden
försöker skynda mig ifrån samtalets mening,
på ett bra sätt,
när allt så plötsligt känns meningslöst.
jag känner hur snurrig jag börjar bli.
jag sväljer mina tankar
tills någon fri luft letar sig in i min hals
dimman har täkt ljuset totalt
när du alldelles försent börjar mumla,
om hur det kunde blivit
svag längst ut i mina armar och ben
stel i blicken
och stum av ord rusar jag tillbaka.
j

-

En uppenbarelse väcker mig i nattens mörker
någonting är på väg att förändras
tanken gör mig tom
Svetten rinner i pannan på mig
ner för mitt kalla ansikte

Vänskapen kommer brytas mellan oss

Tanken på det får mig att vilja kräkas
En av oss kommer att försvinna
hon har växt upp, växt ifrån, växt bort från oss
Jag anade aldrig att det skulle hända
inte så snart
inte så snabbt

Paniken fyller min tomhet
Jag vrider på mig fram och tillbaka
stirrar ut i mörkret som aldrig tycks ljusna
Illamåendet växer ju mer jag tänker på det
Hon kommer försvinna för alltid
Det kommer ta kål på oss
Långsamt plåga oss till döds.
Medveten om att hon klarar sig utan oss tvingas jag försöka
försöka släppa taget för hennes skull
men hon klarar sig inte
Livet kommer att ta kol på henne
Allt kommer förändras

Hon kommer att lämna oss.