av allt jag ger mig själv
i allt du känner varje kväll,
innan du sluter dina ögon
som så vackra ord smälter till texter,
är jag så stum på att tala om gåtan just nu
som en dag aldrig funnits i en tid jag lever i
så komplicerad lycka, så otäck panik.
att till och med den lilla stigen leder mig in
så stum att tårarna forsar
paniken når aldrig upp dit jag bara hittar mig själv ibland,
säger jag
så långt upp jag bara hoppar ibland
en förnufti tanke följer med mig
som en tatuerad fågel på min axel.
och som ett timglas räknas alla alternativ ner.
någon är med mig
som vill rädda mig och tala om hur viktigt allt är
benen under mig springer ömt
som text bakom mina ögonlock leder allt mig bort,
från allt jag äger rinner det bort,
alla tårar som jag gav dig fanns alltid för mig.
nu när du vill att jag ska sova i din famn hela natten
och vila hos dig på dagen
har jag ingenting kvar
hur än mycket jag försöker så är jag okontaktbar
hos dig nu,
är dagar som veckor och veckan som flera år,
jag inte får känna din lukt,
allt jag har på mitt hjärta har skyddat mig totalt
mot allt jag inte behöver men finns endå där
men jag lovar allt blir bra min enda vän, mitt halva jag,
det blir bra, världen har svikit oss alla men även vi finner en väg ut
där vi aldrig levt innan, känns ovant nu
allt blir bra.
nästa gång du säger att du ser upp till mig
ska jag gråta, bara glädje .

/ johannalouise