Villovägar

Förlåt mig, jag försökte glömma
Ville inte fastna för det där leendet igen
Inte tråna efter de där giftiga ögonen
som så många gånger dragit in mig på samma spår
De vilsna poeternas spår
Fel spår
Permanenta märken
av de minnen
jag försökt förtränga
bränner hål i mig, i min själ
plågar mig långsamt
njuter, in i det sista
Allt för din blick.
Man kan ju tycka att jag borde motstå
efter allt jag tvingats genomlida
att smärtan gjort mig starkare
att jag på något sätt lärt mig
Men dina giftiga ögon stjäl min blick
drar alldeles för enkelt in mig på det mörka spår
jag länge försökt undvika
De vilsna poeternas spår


Lotta