Förgiftad

Jag är obotligt beroende
av den ängel
jag en gång aldrig såg
jag var blind
av lycka, naivitet, omptimism
Jag ser dig nu
min ängel,
men du är fortfarande blind
av glädje till livet
Båda är vi ensamma
men du lider inte på samma sätt
lider inte alls
så som jag.
Du kommer alltid
vara universums vackraste varelse
och jag kommer för evigt förbli
den minst betydliga
i dina ögon
som inte ser
inte märker, inte förstår
att någon som jag
ä beroende
av ditt liv.

Obetydligt

Vad skulle du kalla mig om jag sa
att jag mådde så dåligt att jag ville
spy sönder mitt liv varje kväll?
Sjuk?

Vad skulle du kalla mig om jag sa
att ingen i världen förstår mig
och att jag lever bakom en mask?
Tonåring?

Vad skulle du kalla mig om jag sa
att jag inte längre kan känna hunger
eller desperat törst?
Anorektiker?

Vad skulle du kalla mig om jag
istället för allt annat sa sanningen?
Om jag berättade att en främling
får mig att vilja sluta leva, sluta andas
att samma främling är det starkaste ljus
i ett fullständigt mörker,
skapat av samma främling?
Vad skulle du kalla mig om jag sa
vad jag egentligen är?
Galen?

Ord spelar ingen roll.
Men våga inte säga att mitt liv
- det jag plågas av att leva
på grund av en främlings leende -
är normalt.
Jag vet bättre än så.

/namnlös

2009

I januari var hon förväntansfull
I februari väntade hon på spänning
I mars blev hon förälskad
I april tappade hon nästan sig själv
I maj började hon tvivla
I juni roade hon sig
I juli hoppades hon
I augusti återvände hon
I september blev hon deprimerad
I oktober förvärrades hennes liv
I november...

Alien

Jag förstår fortfarande inte varför
jag fortfarande lever utan dig
Rädslan har mig verkligen i sitt grepp
vägrar släppa taget som mig
jag vill inte vara här längre
det enda jag drömmer om skadar mig
de enda som tycker om mig förstår inte
som en utomjording lever jag ensam, oförstådd
jag förstår inte hur jag jan leva i samma värld som du
Samma gröna träd lutar sig över oss när vi går,
utan varandras sällskap,
samma blågröna ocean som väntar på dig
väntar på att få dränka mig
Jag förstår inte varför jag inte dog
rädslan hindrade mig likt alltid
Jag kommer alltid vilja leva med dig
drömmarna har för alltid fastnat
obetydliga, värdelösa drömmar om dig
Min vackra ängel, låt mig ta dig långt bort
till en planet där drömmar kan bli sanna
till en plats där du kan älska mig
och ordet omöjligt ännu inte finns ~

Hennes fel

Stormen tjuter
Drar i träd och löv
Grenarna knakar och hotar att brista,
men hon sitter kvar
Har inget val
Tanskarna svävar fritt men själv är hon fast
Silvriga själar börjar samlas runt henne
Viskningar flyger i luften runt henne
Plötsligt verkar gravstenarna så mycket hotfullare
Hon funderar på hur det kunde varit
Hur hon kunde haft det
Sorgen tränger igenom våldnadernas mur och slår in i henne med full kraft
Hon skakar
Hon valde fel
En av de självlysande andarna drar sig tillbaka till sin grav och ringen blir tätare
Intensivare
Kölden biter
En ny känsla smyger sig på henne
Rädsla
Vad händer nu?
Ytterligare två våldnader försvinner och hon kan räkna dem till 13
Sorg och elände
Olyckans tal
12
Är det vad hon kommer bli?
Har de kommit för att göra slut på plågan som kallats hennes liv?
11
Hon synar dem nogrannare
En liten flicka ser på henne med stora ögon
Hon kan inte vara äldre än fyra
Nallen finns kvar i ett hårt grepp
10, 9
En dam med stor hatt ger henne en sista hungri blick
8
Gick det så fort?
En kille med intensiv blick och hårda drag granskar henne skoningslöst
Med förakt
Hennes blick fastnar vid hans
7
Flickan med nallen seglar iväg till sin gråa grav
6, 5, 4
Hon sluter ögonen och tänker igen
Allt hon missat
Allt hon kunnat vara med om
Sådant som hon aldrig kommer få uppleva
Men så går det när man är korkad
Det finns ingen annan att skylla på
Misstaget var hennes egna
3
Hon spärrar upp ögonen när viskningarna blir högre
Ringen är förminskad till det olidliga
Hon drar in benen mot kroppen
Killen med intensiv blick står kvar
Vid hans sida står en gammal man
Tidigt 80-tal
Om inte huden varit silvrig är hon säker på att den skulle varit förmultnad
2
Mannen vänder henne ryggen och tågar iväg
Killen gör henne sällskap
1
Lätta, prasslande steg hörs när den sista anden trycker er gräset för att se henne i ögonen
Det verkar inte som mer än bara ännu en viskningen
En susning
Med skräck ser hon upp i hans ögon
De vackraste ögonen hon vet
Ögonen är fyllda av sorg
Hennes fel
Det var hennes fel
Han särar på läpparna och talar
- Du valde bort mig. Du lät mig plågas och satte dig själv i säkerhet. Men du är inte säker. Och nu är det din tur att plågas.
0
Gravstenen som tillverkas nästa morgon är tom och kal
Det var hennes fel

Linda

Orättvisans svarta sidenband ~

Jag förstår inte hur
det kunde bli så här.

Jag förstår inte varför
det blev så här.

Jag förstår ingenting.

Du fick mig att älska dig.
Omedvetet.
Du skadade mig.
Skadar mig.
Alltid.
Genom en blick.
Omedvetet plågar du mig.

Jag vill inte leva.
Inte utan dig ~

Bakom masken

Min glädje är bara en mask
mot den kalla verklighetens människor.
De får inte se mig utblottad,
förstörd, oigenkännlig.
Den enda värme i den kalla
oktobernatten
är ditt leende,
riktat mot någon annan.
Alltid någon annan.
Jag har slutat att skratta
utan den tjocka mask
som täcker mitt ansikte.
Jag kan inte skratta
åt mitt egna, massakrerade hjärta,
inte åt mina sorgsna ögon
eller tomma inre.
Masken kan skratta. Kan dölja.
Men utan den är det omöjligt
att låtsas.
Låtsas att jag aldrig älskat dig.
Jag vill inte älska dig.
Du förstörde mig.
Jag är förstörd.
Jag kan inte skratta.
Inte längre.

/Ingen

Slutet av mig

Mörkret kväver mig
döden omfamnar sakta
vad som finns kvar av mig
jag log när jag hoppade
verkligheten dödade mig
Du dödade mig
Du, ängeln på jorden
jag är i helvetet
har alltid varit i helvetet
jag är en slav under djävulens hårda slag
var din osynliga slav när jag levde
Har alltid varit en slav
går med högt huvud
trots att du inte är med mig
för att du inte är med mig
Jag har slutat att gråta
Mina tårar får dig inte att se mig
du kommer aldrig att se
det finns inget där för dina ögon att notera
Dina vackra, oemotståndliga ögon
fulla av den giftiga blick
som tog mig hit
Jag kommer aldrig få dra in din doft
känna hur du långsamt omfamnar mig
gör mig hel, värmer det kalla skelett jag blivit
dina ögon kommer aldrig att vilja se mig
du är inte beroende av att se mig le
därför har jag slutat
Du såg inte när jag föll
hörde inte hur jag kraftigt slog i marken
du finns inuti mig
medan jag bleknar växer den del av mig
där allt är vackert
du är den enda delen av mig
jag någonsin tyckt om
Du har fått mig att fastna här
djupt nere i djävulens mörka håla
När jag inte längre kan se dig le
är jag hellre här
än i samma värld som du
för där skulle min smärta
speglas över dig, sudda ut ditt leende
jag lever i helvetet
där allt går ut på
att hålla ditt leende vid liv
ditt giftiga, dödande leende
som fört mig hit
till änden av verkligheten
jag aldrig älskat
så som jag älskar dig.

Om jag älskar dig

Så fruktansvärt ensamt
i bubblan jag lever i
Utan henne skulle jag inte överlevt
Jag lever nästan inte
Min vackra ängel
jag tänker vänta på dig till tidens slut
Kom och rädda mig från ensamheten
regnet är tungt mot mitt sänkta huvud
kallt mot min svaga kropp
Som en sol får du mitt huvud att se upp mot dig
min kalla kropp att vilja omfamna dig
När allt annat är omjligt
kan jag inte annat än drömma
det gör ont i mig
Du är för vacker när jag försöker pussla ihop
vad som är kvar av mitt patetiska liv
att jag faller, djupare än förut
I hopp om att få känna din mjuka hud
om du på något sätt fångar mig
innan jag försvinner från mig själv

Hur ska jag kunna andas
när du inte är här med mig
Mitt allt, du är mitt allt.
Mina lungor är trasiga
sönderskurna
hänger i trasor innanför de vassa revbenen
i min svaga, bleka kropp
Jag kan inte andas utan dig
min vackra ängel.
Lämna mig inte ensam
med mina tankar, med mitt liv
mitt punkterade hjärta fungerar inte längre
det kämpar för sitt liv, för mitt liv
Jag vill inte leva utan dig
klarar det inte längre
Smärtan är olidlig utan dig
tar över vad som är kvar av mig
Mitt liv är obetydligt utan dig
så snälla, min vackra ängel, lämna mig inte
Du är den enda delen av mig som fungerar
när alla andra delar har övergett mig
De klarar inte av att ta hand om mig
om det du lämnade kvar av mig
Jag är psykiskt beroende av dig
För alltid, för evigt
Utan dig.

Jag var min egna skugga
låt mig leva
jag vill vara jag
hur obetydlig du än tycker min spegelbild är
kommer någon alltid tycka värre om den
Jag var min egna skugga
det var inte värre
än det mörka nät jag fastnat i nu
svart, klibbigt av blod, vasst
jag är den enda som aldrig levt
så fullt som min skugga
hon fick mig att framstå som hennes skugga
trots att verkligheten var omvänd
Jag var min egna skugga
vågade aldrig så mycket som titta på dig
Du förtjänade mer än vad jag då var
mer än vad jag har blivit nu
jag har aldrig räckt till
som en skugga
Räcker inte till nu, i det trånga nätet
Det är mitt straff för att inte lyckats glädja någon
Om jag släpps fri vill jag inte vara en skugga
Allt jag vill vara är tillräcklig
Jag var min egna skugga
kunde inte känna kärlek
jag förtjänar att vara fast här
mitt enda ögonblick av frihet kastades bort
allt för min egna feghet
Du förtjänar så mycket mer än vad jag kan bli
mina känslor är bortkastade på en dröm
som sakta, sakta förlamar mig med klibbigt blod,
sedan avlägsnar sig från min näthinna
Jag har blivit din osynliga skugga

Omöjlihetens gränslöshet

Jag klamrar mig fast vid dig som en igel
Beroende av ditt varma blod
Du kan skrika åt mig hur mycket du vill
hårda ord och slag har ingen effekt
jag kommer inte att släppa taget
Jag bodde i en sjö
du kom dit, badade
jag kände din doft
det var allt som krävdes för att jag skulle bli
beroende
av dig, din doft, ditt liv
Jag behöver dig för att överleva ännu en dag i detta fängelse
Åh, vad jag vill släppas fri, min längtan är för stor för ord
Ändå hör jag din hesa röst uttala dem
med sådan mystik att jag ryser
jag är en igel, du är en vacker människa, men jag vet
Vet att jag är här av en anledning
att dina ord inte betyder något för mig av en slump
Medveten om att du inte älskar mig krälar jag vidare
gnager på ditt hjärta inifrån
De höga murarna som en gång stod där
har nu fallit, jag förstörde dem för att nå dig
Men trots att jag gett dig min själ, mitt liv, mig själv
Trots att jag gett dig mer än någon förtjänar
Så ser du mig inte
För jag är en liten, äcklig igel som har fastnat inuti dig
Och du är så mycket bättre
i en värld av omänslig skönhet

Ingenting

Snälla, snälla du
- sluta plåga mig med din blick
Jag vet inte om jag klarar det så mycket längre
Smärtan drar mig djupare ner än du anar
Än du någonsin kommer att förstå
Nej!
Glöm vad jag sa, jag vill ha din blick
din vackra, oemåtståndliga blick...
Du förstör mig, jag vet.
Men är det inte mitt val?
Låt mig förstöra mig, om det är det jag vill
Du har ingen rätt att stoppa mig
Jag önskade att du hade det
Att du ville ha det
Kanske skulle jag må bättre om jag visste
att du någonstans brydde dig
Men medveten om att du aldrig
kommer släppa in mig
bakom dina murar av betong
byggda, för att gömma ditt hjärta
sluter jag ögonen
- nöjer mig med den overkliga hallucinationen
om vad som en gång kan bli vi.