Så fruktansvärt ensamt
i bubblan jag lever i
Utan henne skulle jag inte överlevt
Jag lever nästan inte
Min vackra ängel
jag tänker vänta på dig till tidens slut
Kom och rädda mig från ensamheten
regnet är tungt mot mitt sänkta huvud
kallt mot min svaga kropp
Som en sol får du mitt huvud att se upp mot dig
min kalla kropp att vilja omfamna dig
När allt annat är omjligt
kan jag inte annat än drömma
det gör ont i mig
Du är för vacker när jag försöker pussla ihop
vad som är kvar av mitt patetiska liv
att jag faller, djupare än förut
I hopp om att få känna din mjuka hud
om du på något sätt fångar mig
innan jag försvinner från mig själv
fredag 16 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar