i ditt huvud är jag fastspänd
där har du satt mig tills jag
förmodligen släpper dig
styrad av livets vägar
jag tror du medvetet hänger med
och med glädje vänder om när du märker
att du inte var ensam.
dina ögon lever sitt eget liv
likt dina öron
dom hör vad dom hör och ser vad dem ser
inte alltid det dem väntats se
aldrig som du vill
men starkt blåser tankar och minnen bort
kanske har det en mening
så snart jag sitter fast på en klippa långt bort
förtvivlad och rädd för mig själv
ihopkurad och instängd i mig själv
inget är öppet om besvikelsen tar över
tar över mig, tar kontroll över mitt liv
min komplicerade historia på allt jag äger
men jag tittar bort, jag vill inte se dig
eller dit du är påväg
jag är rädd för mig själv
jag är rädd för besvikelse.
/johannalouise

Den vackra sommaren

Jag har saknat dig länge nu.
Sedan den där dagen, förra sommaren.
Dagen då allt förändrades.
Jag undrar fortfarande varför. Jag förstår inte.
I alla år var jag säker på att inget kunde sära på oss,
vi skulle alltid vara vänner, inget kunde förhindra det.
Men efter den dagen började jag tvivla.
Hösten blev tuff.
Vintern blev hård.
Våren har varit en aning lättare, i jämföreslse.
Alldeles för länge trodde jag att du hade övergett mig.
Jag trodde att du inte brydde dig.
Nu vet jag bättre.
Jag vet att det är meningen att vi ska vara vänner för evigt.
Den dagen förra sommaren... Det var bara ett litet misstag,
som ingen av oss var beredd på. Därför började vi tvivla.
Sommaren brukade alltid vara vår årstid:
vi var alltid tillsammans och ingen dag var den andra lik.
Varje gång jag ser dig, ser oss tillsammans, du och jag
på en bild, på ett fotografi
inser jag mer och mer vad jag har saknat det senaste året
vad jag förlorade i mitten av förra sommaren
Jag inser vad det är dags för mig att göra.
Det är dags att kämpa för vår vänskap. Jag vägrar förlora dig igen.

solen är som en gul prick
en varm yta runt min kropp
kanske kyligare på natten
men lika varm nästa dag
jag vill låta bli att tänka på
att det snart är över
snart existerar inte längre väntan
snart befinner jag mig inte längre här
gyllenbrun på benen
skyggad av trädets lågaste grenar
frusen men varm inombords
när jag vandrar längs gräsets stigar
jag följer dom, vart dom än leder
går jag vid sidan om dem doftande nyponbuskarna
jag tror det slår all lycka i världen
bara att få njuta av att jag ensam går till stranden
ingen press på tid,
men väntan på frihet
jag älskar en plats på jorden
just därför jag längtar lika mycket varje år
varje dag från att det slutar
längtar jag till mitt ställe i juni.
/johannalouise

Havet vid Åsa

Havet
Det oändliga
Det lockar mig,
bjuder in mig,
men jag håller mig på avstånd
Jag sitter på klipporna och ser måsarna kretsa,
fria från bekymmer
Vattnet gnistrar,
ja nästan bländar mig
Det kluckar när det slår mot bergen
Det är det enda som hörs
Det är det enda jag vill höra
Vattnet jagar sig själv likt en katt med dess svans
Upp, ner
Upp, ner
Vågorna skvalpar
Likt en matta som skakas
breder det ur sig mot det oöndliga
Till det oöndliga
I oändlighet finns havet för mig

//Linda

Till dig

Utan dig skulle jag inte vara något alls, någon alls
ingenting skulle vara så roligt, så skrattretande löjligt skoj
hederlig, mytomspunnen, ärlig lycka skulle inte nått mig
jag skulle inte vara här utan din hjälp
utan dig skulle jag vara olycklig, så himla förbannat olycklig
utan dig som alltid muntrar upp, gräver inte ner dig i sorg
du förtjänar en kram du förtjänar lyckan du har fått
även du har något som hindrar lyckan en aning, jag vet
men du är lycklig och du delar med dig av din lycka
gör mig glad, lycklig, jag glömmer problemen för en stund
när vi är åtskilda har jag mycket lättare för att ge upp och bara gråta
alla problem verkar så stora utan dig och ditt stora varma hjärta
som finns där inne, bakom alla leenden och skratt, bakom flams och trams
din närvaro gör mig trygg och ditt leende plåstrar om mina djupa sår
såren som uppstod när jag vände mig bort från dig och allt du står för
när jag var dum och misstänksam och trodde illa om dig
kalla mig blind, kalla mig elak, kalla mig idiot
kanske var det vad jag var då, för länge sedan
utan dig skulle jag inte se fram emot saker på samma sätt
min hoppfullhet skulle vara berövat om du inte fanns till hands
du får aldrig försvinna från mig, du vet att jag inte kommer överleva
en del av mig är du, och snälla, tro mig när jag säger att jag aldrig kommer överge dig
jag skulla aldrig komma på tanken, det är en så surrealistisk tanke att den kan vi bara glömma nu direkt kan vi glömma alla hemska tankar, jag vet att de bara är där för att sedan försvinna
jag kommer aldrig försvinna, vägrar att förlora dig min vän, du förstående ängel
jag vet, jag vet, du är inte mycket för att prata om känslor, inte gråta
det struntar jag fullkomligt i för jag måste få det här sagt
här och nu utan att bli avbruten av dig eller den ibland så hänsynslösa tiden
jag ville bara att du skulle veta det du förtjänar att veta
det jag aldrig säger men alltid tycker och tänker
med lätttat hjärta kan jag nu fortsätta leva
för jag vet att vi snart kommer träffas igen

//Lotta

i den mörka skogen står jag fäst vid tanken
ser hur smala ljus strimmor räcker vid mina fötter
där jag står, förvirrad, skakad av dina känslor
känner jag obehag, ingenting jag förvånas av
jag känner hur mina röda läppar,
klistras fast vid varandra när jag inte
längre hittar ord att komma med
stum vid tanken av luftens fukt
jag bara står där och njuter av att slippa röra mig
slippa anstränga mina numera ömma ben
det är så svårt att ge dig den mängd ord
du förtjänat, när jag inte orkar öppna min mun
så istället lider jag i tystnad, bryr mig inte om världen
struntar i om du krockar med sanningen,
bländas av det lilla ljus som vågas tränga sig in
genom träden, jag vill leva mitt liv i ensamhet
och om du tror på orden jag ger dig,
kanske dem leder dig till något bättre
något liv utanför våran bubbla vi lever i.
jag känner obehag av ett starkt liv bakom min rygg
kanske är det du skapat när jag med vilja vänt mig om
och gått min väg till trygghet, min plats på jorden
jag nu befinner mig på
med stadiga raka ben och ett fast grepp om dina axlar
svingas jag fallande mot hela din jord
jag faller och jag skrattar
du ler med mig när du tar tag i min iskalla hand
nu lever jag i lycka omkring mig
och jag ser hur dina gyllenbruna ögon blinkar mot regnets droppar
det du har att ge mig vore betydelsefullt mot min sårbara själ
och jag tror jag vet vad som skulle ske i nästa ögonblick
även om jag inte öppnat ögonen för att verka interiserad
jag vänder mig om, rak i ryggen och fäst vid blicken
av dina mörka ögon
jag har nu insett hur världen ser ut bakom min rygg
innuti mitt hjärta är du inlåst. är det inlåst,
detta underbara ögonblick.
/ johannalouise

Jag älskar dig.
Hon går bredvid honom
han förstår inte varför
inte hon heller
det skulle inte bli så
de ska inte gå brevid varandra längre
inte efter allt som hänt
han vill inte ha henne där
hon gör honom bara förvirrad
hon är också förvirrad
men hon mår illa utan honom
hans frånvaro kväver henne
hon måste gå bredvid honom
hon får inte gå bredvid honom längre
men vad ska hon då göra
ska hon bara ge upp
leva utan honom
dö utan honom
dö på grund av honom
på grund av det här
allt
så hon går bredvid honom
var han än går följer hon med
hon kallas efterhängsen
hon kallas jobbig
hon kallas knäpp
men han vet att hon inte är något av det
ingen kallar henne förälskad
men det är vad hon är
om vi blir som dem
och allt blir fel
låt oss glömma och förlåta
bli inte förvirrad
om jag gör som hon
jag gör allt
bara för att
Jag älskar dig.

Din värld är förändrad
dina tankar flyger runt
så oroliga, så sårbara
jag trodde på min lycka
du säger att jag ska glömma dig
men jag vet att jag var lycklig
på riktigt, kanske bara just den stunden
kanske stannar minnen kvar förevigt
min vilja är otroligt farlig för dig
så stanna borta från att se mig
som just du ser mig, att jag finns för dig
jag orkar inte anpassa mig efter stunden
som den är, som den var
för mig är du en svikare
för dig är jag en svikare
vi båda hör hemma i varandras hjärtan.
men min värld är inte densamma utan dig

johannalouise

jag önskar jag kunde tala om för dig
hur besviken jag blev när du lämnade mig
plötsligt betydde allt annat ingenting
inte längre, då fanns det en som var bättre
ett till hjärta krossat
du tycker inte synd om någon, av dom du lämnat
för du är van att se dom gråta
stackars dig, som får lida efteråt
när spelet är slut för din del
då har jag roligt utan dig och dina bekymmer
jag står inte längre och väntar utanför din dörr
utan det gör en annan flicka
som inte vet att hon snart kommer att bli kvarlämnad.

ingen skulle förstöra din glädje
jag skulle hjälpa dig igenom det svåra
ingen annan än det fuktiga gräset
skulle få snudda vid dig där du går
hand i hand, påväg från smärtan
jag är frivillig att stå på mig
beredd på att försvara dig
hon är orsaken i mitt illamående
svänger in mot hennes håll
ryser igenom min sårbara själ
beredd på något ont, känner lukt av avendsjuka
spänner ögonen i den mest hatade
hatad av dem flesta
falsk och kall i hjärtat har du förstört våra liv
vi sakta bygger upp med trasiga bitar
ingenting hänger ihop, ingenting passar
jag önskar jag kunde ge dig den smärta vi levt med
snart hela vår barndom, den är förstörd
våran grund till fortsättningen,
hoppas du förstår att du inte tillhör den lilla glädjen
jag äger. du är den vi hatar, helst skulle vilja bli av med
Du är inte vår mamma.

/ j

Början till något, slutet av något annat

Ingen bryr sig
om jag är repet
som hjälper alla
att klättra upp
och sedan går av på mitten.
Varför ska de
behöva offra sig
när någon annan kan göra det?
Om jag var
den där gamla, rostiga stegen
som de alltid
klättrar upp för
och sedan avskyr
när de trillar
då skulle jag må
lika dant som nu.
Jag bryr mig inte.
Men vad händer,
när de en dag
inte hittar
det gamla repet
eller
den rangliga stegen
som alltid funnits
tillhands?
När de inte längre
kan fly från smutsiga samveten
och dräpande skuldkänslor?
En dag kommer det hända,
de kommer inte hitta det där
gamla repet, inte den ännu äldre stegen.
För jag kommer stå
på kanten av bron
hånle
mot alla
alla som någon gång klättrat
upp för repet, upp för stegen,
dödat mig inifrån.
Jag ska stå där
le stort
jag kommer vara lycklig
för jag vet att jag kommer vara fri
för jag kommer aldrig mer behöva hata mitt liv
När den dagen kommer.
Tills dess kommer jag kämpa
hålla inne alla tårar
så som jag alltid gjort
Jag tänker kämpa för mitt liv
tills den dagen kommer.
Den dagen
då jag blir fri
och får gråta
Glädjetårar.

//Lotta

min otroliga lägtan,
jag ryser. jag skakar. jag fryser.
signaler från hjärnan
ända ner i mina skakiga ben
gör att jag inte längre orkar belasta
mina konstiga känslor på något bra
nervös, besviken, blyg nog att inte visa dem
men stark nog att tynga ner mina ögonlock
tynga ner dom så långt det bara går, skapar tårar
skapar oro, ger mig blixtrar igenom den klaraste
turkosa himmel, från det mest osäkra rymden
du drar in mig på farligt vatten
jag innan påstod skulle göra mig,
till den lyckligaste flickan på jorden
jag undrar om du väntar, undrar om du tänker
i samma krets som jag, tror inte ens du gråter
lämnad, utan svar. jag vill inte du ska prata
när du bara ljuger, gå hellre och tänk
på sanningen du vill jag ska veta
jag vill skriva en dikt, till dig så du förstår
varför jag slösar mitt tankspridda liv på dig.

med stora kliv och fastklibbad i lera
tar jag mig fram i den fuktiga natten
och anar en känsla av rädsla
det döljer något visst med sommarnätter
träden står där och vajar med vindens sus
och löven prasslar när jag tränger mig förbi
snabbar mig så skyldigt i den kalla luften
fäst vid tanken av din lukt, anstränger mig
för att få bort den, din lukt, ditt sätt att prata
jag är så desperat av att ta mig fram
att jag snubblar på alla synliga trädrötter
känner hur mina bara ben snuddar vassa grenar
gör blodiga rivsår, som bildar minnen jag inte uppskattar
ingen ska försöka tränga sig in i våran situation
tanken av att du försvinner ur mitt liv är otänkbar
men inte skulle jag bli förvånad om du lämnade mig
min själ och mitt hjärta brutet i bitar, panikslagen av sorg
den stiger inom mig enda upp i min hjälplösa hjärna
jag orkar inte av paniken,
fallande ner på marken, det gröna gräset
den fuktiga luften jag ständigt andas in gör mig galen
jag vill somna nu. jag vill sova. likt en blomma, på natten.
som en björn på vintern vill jag sova, om det funkar
ska jag ligga här tills jag är vuxen nog att ta hand om mina problem
vuxen nog att älska dig, mitt monster.

~~~*~~~

Kärleken är en ond kraft
Den drar en med sig ner i en spiral
Där man blir deprimerad och olycklig
Osäker och ledsen

~~~*~~~

Kärleken är en god kraft
Den drar med sig den ensamme upp till lyckan
Där man blir glad och hoppfull
Säker och överlycklig


Kärleken har två sidor.


Lotta

jag vill leva i havet där ingen kan se mina tårar

jag vill vara som du så du tycker jag är lika bra

jag vågar inte chansa

inte öppna ögonen för dig

jag vill inte riskera

att förlora dig

bestämda steg in på den mörka stigen

dess blickar gör dig nervös

kommer det någonsin falla på plats

alla trasiga skärvor

krossat glas, vi omedelbart skär oss på

dagar som nätter timmar som minuter

vill jag ha dig här, troligen föralltid

ligger du som kidnappad i mina tankar

fäst vid insidan av mitt ögonlock

där jag tittar när jag blundar

sitter du, min ängel

mina vitklädda solglada ängel

du är en underbar känsla jag har

du är den sista jag kommer älska så här

min ängel.

/ johannalouise

Vad ingen rubrik kan förklara

Nattens mörker sänker sig ner,
ingen, ingen, förutom hon ser.
Tyst som en mus i skogen hon står,
inte från någon en blick hon får.
Träden står där tyst och stilla,
och bryr sig inte om det lilla.
Ensam sitter hon och tänker,
det enda ljus är hennes ögon som blänker.

Smakprov ur min novell

Han fortsätter springa i ren panik,
hinner inte undvika alla rötter och stenar
som täcker den ojämna marken under hans fötter.
Han vet att han kommer att snubbla vilken sekund som helst.
Han gillar att springa, men inte så här.
Rösterna bakom honom upphör, och de tycks ha gett upp jakten.
Han stannar andfått och andas tungt.
Kan hans mamma aldrig förstå?
Han skakar på huvudet, tar ett djupt andetag.
Han lutar ryggen mot ett träd, och tittar upp mot trädtopparna.
Himlen ser skrämmande mörk ut.
Tårarna kommer, alla känslor flödar ut,
kampen för rättvisa känns plötsligt så obetydlig.
Den onda sidan har makten, den vinner alltid,
ändå slutar han aldrig att kämpa.
Livet känns så meningslöst tomt, så obetydligt och avlägset.
Ändå kämpar han.

/Lotta

jag är bestämd nu
jag passar inte in
i din dödande lek
dina hånfulla skratt
ord som är skrivna i svart
jag vill låta bli att stå ut med dig
fastän jag varje gång luras tillbaka
slängs på betongväggar
lyfter mig upp med den lilla styrka
som lever kvar
det gör inte ont i ditt starka hjärta
du orkar med mer än du tror
jag vill inte stå ut med er
är inte längre en del i din dödande lek
snart upphör mina tankar om dig
snart lever inte lyckliga stunder med dig
snart försvinner också dom
jag känner så, i det mörka rum som en gång var ljust
jag säger så för du en gång var min vän.

/ j