i den mörka skogen står jag fäst vid tanken
ser hur smala ljus strimmor räcker vid mina fötter
där jag står, förvirrad, skakad av dina känslor
känner jag obehag, ingenting jag förvånas av
jag känner hur mina röda läppar,
klistras fast vid varandra när jag inte
längre hittar ord att komma med
stum vid tanken av luftens fukt
jag bara står där och njuter av att slippa röra mig
slippa anstränga mina numera ömma ben
det är så svårt att ge dig den mängd ord
du förtjänat, när jag inte orkar öppna min mun
så istället lider jag i tystnad, bryr mig inte om världen
struntar i om du krockar med sanningen,
bländas av det lilla ljus som vågas tränga sig in
genom träden, jag vill leva mitt liv i ensamhet
och om du tror på orden jag ger dig,
kanske dem leder dig till något bättre
något liv utanför våran bubbla vi lever i.
jag känner obehag av ett starkt liv bakom min rygg
kanske är det du skapat när jag med vilja vänt mig om
och gått min väg till trygghet, min plats på jorden
jag nu befinner mig på
med stadiga raka ben och ett fast grepp om dina axlar
svingas jag fallande mot hela din jord
jag faller och jag skrattar
du ler med mig när du tar tag i min iskalla hand
nu lever jag i lycka omkring mig
och jag ser hur dina gyllenbruna ögon blinkar mot regnets droppar
det du har att ge mig vore betydelsefullt mot min sårbara själ
och jag tror jag vet vad som skulle ske i nästa ögonblick
även om jag inte öppnat ögonen för att verka interiserad
jag vänder mig om, rak i ryggen och fäst vid blicken
av dina mörka ögon
jag har nu insett hur världen ser ut bakom min rygg
innuti mitt hjärta är du inlåst. är det inlåst,
detta underbara ögonblick.
/ johannalouise