Havet vid Åsa

Havet
Det oändliga
Det lockar mig,
bjuder in mig,
men jag håller mig på avstånd
Jag sitter på klipporna och ser måsarna kretsa,
fria från bekymmer
Vattnet gnistrar,
ja nästan bländar mig
Det kluckar när det slår mot bergen
Det är det enda som hörs
Det är det enda jag vill höra
Vattnet jagar sig själv likt en katt med dess svans
Upp, ner
Upp, ner
Vågorna skvalpar
Likt en matta som skakas
breder det ur sig mot det oöndliga
Till det oöndliga
I oändlighet finns havet för mig

//Linda