Smakprov ur min novell

Han fortsätter springa i ren panik,
hinner inte undvika alla rötter och stenar
som täcker den ojämna marken under hans fötter.
Han vet att han kommer att snubbla vilken sekund som helst.
Han gillar att springa, men inte så här.
Rösterna bakom honom upphör, och de tycks ha gett upp jakten.
Han stannar andfått och andas tungt.
Kan hans mamma aldrig förstå?
Han skakar på huvudet, tar ett djupt andetag.
Han lutar ryggen mot ett träd, och tittar upp mot trädtopparna.
Himlen ser skrämmande mörk ut.
Tårarna kommer, alla känslor flödar ut,
kampen för rättvisa känns plötsligt så obetydlig.
Den onda sidan har makten, den vinner alltid,
ändå slutar han aldrig att kämpa.
Livet känns så meningslöst tomt, så obetydligt och avlägset.
Ändå kämpar han.

/Lotta