min otroliga lägtan,
jag ryser. jag skakar. jag fryser.
signaler från hjärnan
ända ner i mina skakiga ben
gör att jag inte längre orkar belasta
mina konstiga känslor på något bra
nervös, besviken, blyg nog att inte visa dem
men stark nog att tynga ner mina ögonlock
tynga ner dom så långt det bara går, skapar tårar
skapar oro, ger mig blixtrar igenom den klaraste
turkosa himmel, från det mest osäkra rymden
du drar in mig på farligt vatten
jag innan påstod skulle göra mig,
till den lyckligaste flickan på jorden
jag undrar om du väntar, undrar om du tänker
i samma krets som jag, tror inte ens du gråter
lämnad, utan svar. jag vill inte du ska prata
när du bara ljuger, gå hellre och tänk
på sanningen du vill jag ska veta
jag vill skriva en dikt, till dig så du förstår
varför jag slösar mitt tankspridda liv på dig.