Den vackra sommaren

Jag har saknat dig länge nu.
Sedan den där dagen, förra sommaren.
Dagen då allt förändrades.
Jag undrar fortfarande varför. Jag förstår inte.
I alla år var jag säker på att inget kunde sära på oss,
vi skulle alltid vara vänner, inget kunde förhindra det.
Men efter den dagen började jag tvivla.
Hösten blev tuff.
Vintern blev hård.
Våren har varit en aning lättare, i jämföreslse.
Alldeles för länge trodde jag att du hade övergett mig.
Jag trodde att du inte brydde dig.
Nu vet jag bättre.
Jag vet att det är meningen att vi ska vara vänner för evigt.
Den dagen förra sommaren... Det var bara ett litet misstag,
som ingen av oss var beredd på. Därför började vi tvivla.
Sommaren brukade alltid vara vår årstid:
vi var alltid tillsammans och ingen dag var den andra lik.
Varje gång jag ser dig, ser oss tillsammans, du och jag
på en bild, på ett fotografi
inser jag mer och mer vad jag har saknat det senaste året
vad jag förlorade i mitten av förra sommaren
Jag inser vad det är dags för mig att göra.
Det är dags att kämpa för vår vänskap. Jag vägrar förlora dig igen.