Jag minns första gången vi möttes
Det var vinter,
snön låg på marken och det enda som störde dess skimrande täcke var våra fotspår
Gatulycktorna lös ner över mitt oskyddade huvud
Du stod en meter framför mig,
dina läppar rörde sig och formade långsamt de ord jag så länge längtat efter
Din charm var oemotståndlig
Ditt svarta hår glänste och de mörka ögonen glödde
Dina händer trevade efter mina och dina läppar var mjuka som honung,
men din förbannelse skar igenom mig samma sekund som jag tog emot dig,
och nu är det för sent
För alltid kommer min själ vara fången i ditt underjordiska palats

Jag ligger inte på rygg i någon himla öken
ser inte upp mot de jäkla stjärnorna där uppe
kylan jag inte upplever får mig inte att frysa
jag reser mig inte upp och går inte där ifrån
någonting får mig inte att gråta, får mig inte att skrika
skriket jag inte ger ifrån mig hörs inte
väcker inte alla djur som inte finns i öknen jag inte är i
solen som inte går upp är inte för varm
ensamheten jag inte lever i dödar mig inte
hettan jag inte omringas av kväver mig inte
jag lägger mig inte på rygg igen i den inte existerande sanden
jag gråter inte över något du inte gjort

jag ligger på rygg i det kallaste universum
ser upp mot de vackra stjärnorna där uppe
resten är upp till någon annan

Jag hörde dina steg, smygandes ute i natten
kylan fick mig att rysa i vinterkvällen,
men det skulle inte hindra mig
huden blev knottrig på mina armar,
samtidigt som pärlor av svett rann ner från min kalla panna
Stunden var inne
Åh, vad jag väntat på det här
Just det här, ingenting annat
Genom mina havslika ögon såg jag dig försvinna
ljudlöst tassade jag fram till dig, så nära att jag kunde höra
ditt hjärta bulta, dina lungor andas
Asplöven darrade högre än någon av oss
så högt, att du trodde att du var ensam
Som om jag skulle vara kvar utan dig.
Ha.
Jag skrattar bistert ut i mörkret som lagt sig över oss
ut i dimman som sänkt sig för att omfamna oss
åt stjärnorna som försöker trösta mig
när du inte gör det.

/kraftlös

Lugn

Vaksam
Tyst och stilla vandrande genom den gröna omgivningen
Flyter fram utan att påverkas av intrycken som ljudlöst skriker sina budskap rakt in i dig
"Ta för dig
Låt oss inte störa, kom närmre och bli en del av oss
I lugnet här kan du leva
Låt oss hjälpa dig med allt du vill"
Men inte
Opåverkad vandrar du vidare
Löven vid dina fötter vibbrerar svagt av energin som inte märks
På platsen där du känner dig som ljusast
Som mörkast
Som mest neutral
Stanna upp
Andas
Väck inte overkligheten när den slagit sig till ro
Invänta ditt tillfälle och grip det med din vilja
Inte din kraft,
för här är sådan styrka maktlös

Linda

min älskade
min ena halva
om du visste hur mycket jag tänker.
i alla mörka rum
finns tankarna gömda
men jag lovar
jag tar aldrig fram dom igen
i dina ljusa ord finner jag allt om dig
men som en sol
räcker ingenting. tills slutet skiljer dom åt
och när jag tänker på furflutet i mig
forssar allt vatten jag äger
att jag bara fick snudda vid din kritvita
iskalla sköra kind
ryser mig genom den sista timman på dagen
och när jag vaknar upp igen
är jag lika lycklig över att du finns
att jag bara vill bädda ner dig så du får sova tills
du aldrig mer blir trött igen.
ingenting någonsin betyder mer ett dyrbartliv med dig
jag lovar, det händer aldrig igen
för du är för stark för allt.
hur än stor du blir så är du alltid min lilla ängel
min fina syster

otrolig längtan

den 8 juni 2009

min otroliga lägtan,jag ryser jag skakar jag fryser
signaler från hjärnan
ända ner i mina skakiga ben
gör att jag inte längre orkar belasta
mina konstiga känslor på något br
anervös, besviken, blyg nog att inte visa dem
men stark nog att tynga ner mina ögonlock
tynga ner dom så långt det bara går,
skapar nya tårar inom mig,
ger mig blixtrar igenom den klaraste turkosa himmel,
från det mest osäkra rymden
du drar in mig på farligt vatten
jag innan påstod skulle göra mig,
till den lyckligaste flickan på jorden
jag undrar om du väntar,
undrar om du tänkeri samma krets som jag,
tror inte ens du gråterlämnad, utan svar.
jag vill inte du ska prata när du bara ljuger,
gå hellre och tänkpå sanningen
du vill jag ska veta jag vill skriva en dikt, till dig
så du förstår varför jag slösar mitt tankspridda liv på dig.
/johannalouise

Jag älskar dig.
Jag hatar att jag älskar dig.
Jag hatar dig för att du får mig att älska dig.
Jag hatar dig för att du får mig att hata att jag älskar dig.
Jag hatar mig för att jag hatar dig.
Jag hatar att jag hatar att älska dig.
Lugn, jag älskar dig ändå. Alltid.

Död av misstag - Resan till livet

Hon var inte menad att dö då,
men det blev så.
Hennes öde var inte fullföljt och klart,
så hon försvann alldeles för snart.
Hon fick på livet efter detta smaka,
men de var tvungna att ta henne tillbaka.
Men när hon fick veta hur kärlek och svek kunde vara,
så ville hon inte till livet fara.

Linda

Rubrikslös

Vägen
Kall och blöt
Tunga löv flyger med låg hastighet över vägen framför de två paren med skor som vandrar i tystnad
Inte ett ljud
Tyst
Väck inte overkligheten när den sover
Skoparet som vandrar först rörde sig smidigt
Respekterar lugnet
Dansande
Vackert
Lämnar inte ett enda avtryck efter sig
De andra skorna är motsatsen
Sparkar på de försvarslösa löven som fladdrar vidare
Trampar hårt och glider ner i leran
Ilsket
Frustrerat
Vill vara var som helst, men inte där

Linda

jag går till den tidlösa sjön utan en tanke
de har försvunnit från mig, mitt huvud är ekande tomt
mina fötter dansar sakta fram längs stigen
varje steg känns lekande lätt
hjärtat bultar i en skön rytm inom mig
blodet rusar upp i kroppen, fyller det tomma hålet där min själ bor
Vid sjön sitter en vacker pojke
kolsvart hår, himmelsblå ögon och nätt kropp
mina fötter stannar mitt i en rörelse
jag slutar att andas, hjärtat hoppar över ett slag
rädd för att bli sedd slänger jag mig raklång i vassen
ljudet av fotsteg gör mig livrädd
får mitt hjärta att bulta för högt
instinktivt drar min kropp sig upp, benen börjar springa
långt bort från allt det vackra som bränner upp
min bild av verkligheten
Ljudet av mina fotsteg dör ut
ersätts av hans, betydligt lugnare rörelser
Två starka armar fångar mig i ett enda svep
med honom faller jag ner i vassen vid sjön
tillsammans somnar vi i den ljumma skymningen
vaknar i gryningen, fortfarande i hans armar
för evigt, i drömmarnas land...

/Lotta

av allt jag ger mig själv
i allt du känner varje kväll,
innan du sluter dina ögon
som så vackra ord smälter till texter,
är jag så stum på att tala om gåtan just nu
som en dag aldrig funnits i en tid jag lever i
så komplicerad lycka, så otäck panik.
att till och med den lilla stigen leder mig in
så stum att tårarna forsar
paniken når aldrig upp dit jag bara hittar mig själv ibland,
säger jag
så långt upp jag bara hoppar ibland
en förnufti tanke följer med mig
som en tatuerad fågel på min axel.
och som ett timglas räknas alla alternativ ner.
någon är med mig
som vill rädda mig och tala om hur viktigt allt är
benen under mig springer ömt
som text bakom mina ögonlock leder allt mig bort,
från allt jag äger rinner det bort,
alla tårar som jag gav dig fanns alltid för mig.
nu när du vill att jag ska sova i din famn hela natten
och vila hos dig på dagen
har jag ingenting kvar
hur än mycket jag försöker så är jag okontaktbar
hos dig nu,
är dagar som veckor och veckan som flera år,
jag inte får känna din lukt,
allt jag har på mitt hjärta har skyddat mig totalt
mot allt jag inte behöver men finns endå där
men jag lovar allt blir bra min enda vän, mitt halva jag,
det blir bra, världen har svikit oss alla men även vi finner en väg ut
där vi aldrig levt innan, känns ovant nu
allt blir bra.
nästa gång du säger att du ser upp till mig
ska jag gråta, bara glädje .

/ johannalouise

Något mer

Gräset vajar svagt i vinden likt ditt svarta hår
Du har gjort mig paralyserad av kärlek
Som en hypnotisör lyckas med ett trick
får du mig på fall
och varje gång du ler ditt förvånade leende
måste jag kämpa för att inte fastna
i ljusa tankar uppe bland sockervaddsmoln
röda likt solen ögonblicket innan den försvinner ner vid horisonten
Du återupplivar min själ
får mina sinnen att explodera av högtryck
Medveten om att vi aldrig kan få varandra
står jag fast på marken utan en rörelse
gräset vajar i vinden, likt mitt hår
Det får inte bli mer än det är
Jag bestämde mig för länge sedan
Men du krossar all min beslutsamhet
bara genom att se på mig med de blå ögonen
som sitter noga placerade i ditt ansikte
Jag vet att ingenting kommer förändras
men snälla, låt mig drömma...

Lotta

Den sista snön

Bladen på rosen du gav mig vissnar aldrig
Min vilja att få dig tillbaka håller den vid liv
Dess törnar borrar sig in i mitt hjärta
mitt sårbara, ömtåliga hjärta
Döden känns skrämmande nära
Då ser jag en främling ta emot din ros
Min ros
Smärtan jag så länge levt med avtar
ersätts av en ny, betydligt vassare känsla
Så outhärdlig att jag slutar andas
Det sista jag ser
är min ersättares lyckliga blick
Även den kommer ersättas
Snön faller från den vita himlen
platsen jag är på väg till
En flinga nuddar min frusna kind
och jag vet att jag mår bättre utan dig.

Lotta

Villovägar

Förlåt mig, jag försökte glömma
Ville inte fastna för det där leendet igen
Inte tråna efter de där giftiga ögonen
som så många gånger dragit in mig på samma spår
De vilsna poeternas spår
Fel spår
Permanenta märken
av de minnen
jag försökt förtränga
bränner hål i mig, i min själ
plågar mig långsamt
njuter, in i det sista
Allt för din blick.
Man kan ju tycka att jag borde motstå
efter allt jag tvingats genomlida
att smärtan gjort mig starkare
att jag på något sätt lärt mig
Men dina giftiga ögon stjäl min blick
drar alldeles för enkelt in mig på det mörka spår
jag länge försökt undvika
De vilsna poeternas spår


Lotta

Obekymrad livsnjutare

Orädd dyker hon från branta klippor, bara för att få uppleva spänning
Hon dansar hela sommarnatten lång, tills solen går ner vid horisonten
Bara för att somna, vakna tidigt,
ge sig ut på äventyr och dansa natten lång igen
Visst, hennes livsstil fungerar bara på sommaren när hon är fri
Men, den dagen den sorgen.
Hon lever fullt ut så länge hon bara kan,
varje dag är ett nytt tillfälle att roa sig och skapa nya minnen...
Tänk om man kunde leva som henne, så fri,
så obekymrad, så... lycklig.
Men, egentligen är det synd om henne,
för allt hon egentligen gör är att fördriva tiden
i väntan på kärleken, kärleken jag själv redan funnit.

Men, som sagt; den dagen, den sorgen.

ja, jag går i någons spår,
jag följer dem
en krävande röst
för bort mig
och gör mina tecknade drömmar
levande.
molnen täcker det lilla månljuset,
som för någon stund sedan syntes väl,
för mig och mina tankar
oljudet susar som floder
när jag rusar längre in mot stället
snabbt och stressande, snubblar jag på orden
försöker skynda mig ifrån samtalets mening,
på ett bra sätt,
när allt så plötsligt känns meningslöst.
jag känner hur snurrig jag börjar bli.
jag sväljer mina tankar
tills någon fri luft letar sig in i min hals
dimman har täkt ljuset totalt
när du alldelles försent börjar mumla,
om hur det kunde blivit
svag längst ut i mina armar och ben
stel i blicken
och stum av ord rusar jag tillbaka.
j

-

En uppenbarelse väcker mig i nattens mörker
någonting är på väg att förändras
tanken gör mig tom
Svetten rinner i pannan på mig
ner för mitt kalla ansikte

Vänskapen kommer brytas mellan oss

Tanken på det får mig att vilja kräkas
En av oss kommer att försvinna
hon har växt upp, växt ifrån, växt bort från oss
Jag anade aldrig att det skulle hända
inte så snart
inte så snabbt

Paniken fyller min tomhet
Jag vrider på mig fram och tillbaka
stirrar ut i mörkret som aldrig tycks ljusna
Illamåendet växer ju mer jag tänker på det
Hon kommer försvinna för alltid
Det kommer ta kål på oss
Långsamt plåga oss till döds.
Medveten om att hon klarar sig utan oss tvingas jag försöka
försöka släppa taget för hennes skull
men hon klarar sig inte
Livet kommer att ta kol på henne
Allt kommer förändras

Hon kommer att lämna oss.