Poetisk tanke

Stjärnorna speglar sig i vattnets glans
skogen sover i mörkrets timma
Månen bjuder solen till dans
himlen vaknar i morgonens dimma
Vårens älvor sväva fram
får de oskylidga att drömma
Vindar med livets trådar leka
tårar möta kinder ömma
eldar värma hjärtan så bleka

/L

Vägar

jag är inte den som gör dig lycklig
trots att jag vill vara det
om du är sjuk, vill jag göra dig frisk
om du är skadad, vill jag göra dig hel
du skadar dig alldeles för lätt
det gör ont i mig att se dig plågas av smärta
medveten om att jag inte kan skydda dig
du vill inte att jag ska vara den personen för dig
den platsen i ditt liv är plötsligt upptagen
jag får inte älska dig längre, när du har henne
hon har aldrig älskat dig som jag gör
men du har valt henne framför mig
jag har aldrig varit tillräcklig för dig
du förstår inte hur mycket jag älskar dig
du är viktigare än livet självt
jag kommer aldrig sluta bry mig om dig
trots att det nu är hennes roll
när hon en dag försvinner ur ditt liv
kommer jag stå här, som ett andrahandsval
jag är för svag för att välja rätt
jag är för svag för att välja att inte få leva med dig
Men jag vill inte stå där när du blir ensam
visa hur patetiskt oälskad jag verkligen är
du är allt jag har, min älskade
trots att du inte är min att älska
jag trodde att blickarna visade kärlek
avslöjade hur du verkligen kände för mig
mitt hjärta är skrynkligt som en urvriden trasa
bortslängd och tömd på känslor
Men jag vill aldrig bli bortglömd
jag vill att du ska välja bort henne
och inse att jag verkligen älskar dig
Att du ska älska mig tillbaka
som jag vet att du skulle, en dag
Du betyder för mycket för mig
för att jag ska kunna hindra din lycka
om hon gör dig lycklig, lev ditt liv med henne
jag vill aldrig se dig plågas
men jag vill aldrig bli så här osynlig igen

Åh...

På svaga ben reser jag mig upp
mörkret som tidigare hindrat mig
lämnar nu en ensam punkt fri
fri från mörker
en ljus punkt i livet
en punkt att sträva efter
i ett försök att slippa smärtan
Du hittar henne
hittar någon som gör dig lycklig
smärtan känns som en kniv i magen
det vassa bladet pressas långsamt in i mig
hjälplöst viks jag dubbelt, faller tillbaka
min svaga ljusglimt försvinner
allt blir åter svart, smärtan blir fullständig
jag lever för att älska dig
utan kärlek krymper jag ihop
ruttnar bort till ingenting
du älskar mig inte
och jag vill dö,
ensam i mörkret.

Lucia

Ett ljus i mörkret
en tro så stark
ska möta ödet
på jordens mark

Ur mörkret skrida
en jungfru blek
med dolk i sida
och fästmans svek

En sorgfylld saga
en kvinna i skrud
ej elden henne taga
hon kom till Gud

Linda

Rött band, vita ljus

Ljus
du är mitt ljus
min värme
i det kalla mörker
jag lärt mig att leva i

Blod
Mitt blod flyr från mina sår
för att flyta in i ditt, infektera dig
Jag skulle offra allt mitt blod för dig
om jag fick chansen

Liv
du är mitt liv
Jag lever för dig
Jag går sönder
utan dina andetag

*

Jag brinner i elden
likt en träbit som svartnar
Skriker ut alla känslor
röda flammor flätas in i gula
viskar att tystnad är makt
Jag kämpar för att lyckas
medan jag flyr från kärleken
från tankarna som plågat mig
Nej, jag är inte frisk
jag ler åt ingenting för att dölja smärtan
skrattar när jag vill gråta
gör galna upptåg när jag vill somna in
slippa detta helvete
Jag brinner i elden
lågorna infekterar såren
men jag väntar tills du ser mig

Everything is nothing
nothing is everything
Life is just too short
but I can't live it
without you
oh, I'm so
pathetic
love is

cruel

Godnatt

Vågar inte sluta ögonen
medveten om vad jag kommer se
inuti mitt huvud existerar endast du
meningslöst försöker jag sova,
utan att lyckas ligger jag vaken
som så många andra nätter
stirrar jag klarvaket ut i mörkret
du är så långt borta från mig
jag vill att du ska vara nära,
ligga alldeles intill med mig i din famn
ditt trygga leende och djupa ögon
vackrare än himlens alla stjärnor
men jag ligger i min kalla säng
alldeles ensam med mörkret
känner hur saknaden efter dig
tillsammans med beroendet
av att höra din bekanta, dova röst
sliter mig i stycken
jag vågar inte blunda
trots att ingenting kan bli värre

liv

När dina ögon slutligen hittade mina
hade jag sedan länge börjat blunda
jag längtade efter något ömtåligt,
något att skydda med mitt liv
som en ängel utan vingar
stod du ute i regnet
mitt vackra monster, gå in
varma droppar landade mjukt i ditt hår
kalla droppar skar i min hud, skapade ärr
mörkret är mitt, kylan är min
mina lungor skrek inte
mitt hjärta skrek.
Omvärlden behövde något ömtåligt
något att fixa, något att förbättra
den tog tag i mig
försökte förändra mig
utsåg sig själv till vinnare
trots att den misslyckats
jag är fortfarande lika trasig
om inte mer söndersliten än innan
omvärlden tror att jag mår bra
tror att den fixat mig
och jag saknar Dig

ensamhetens skugga lutar sig mot mitt liv
mina ögon speglas i pölar av vatten som fallit
sätter ner foten som bryter den blanka ytan
kala träd klättrar mot den avlägsna himlen
lungorna försöker andas in den osynliga luften
jag kan inte ens andas utan dig
min själ svartnar, krymper till ingenting
endast mörker och tomhet vilar där, tryggt

cykelstället ekar tomt när jag passerar det
hålet i min själ påminner mig om sin existens
rakbladsvassa tankar skär i mitt inre
inuti vad som finns kvar av den jag en gång var
steg för steg bildas nya tankar inom mig
tankar jag aldrig tidigare sjunkit in i
ofrivilligt druknar jag nu i dem
pressas djupt under ytan, försvinner
hunger efter lycka hånar mig
evigheten torterar mig sakta
river upp alla sår jag försökt glömma

åh, låt mig dö...

...eld

Åh, ditt leende leker med mitt hjärta
får det att skena iväg, fly
Inbillar mig att du vill vara dyster
gråta, skrika och ljuga med mig
vi kan vara dystra tillsammans, älskling
Vackrare drömmar finns
Åh, att vara lycklig med dig för evigt
är blott en dröm
men ack, så olidligt vacker
att jag gråter, utan dig
Du kan inte vara dyster
låter ensamheten dra ner mig
i sin mörka kraft
suga i sig allt mitt liv
lämna mig
utan dig, utan någon
Du är mitt allt
Vill leva, alltid nära dig
Du retar mig omedvetet
tänder en liten, oskyldig låga
känner hur den brinner varmt i mig
när drömmarna känns som mest verkliga
krossas alltid av verkligheten
känner lågan dunsta
elden försvinna
Jag väntar, alltid medvetet
saknar dig alla ensamma nätter
väntar desperat
på att en oskyldig låga
än en gång ska tändas
men aldrig blåsas ut

Kärlek är de ord
du aldrig sa
men alltid visste var sanna
Sången som får dig att gråta
när du bestämt dig för
att inte förlora några fler tårar
Ögonblicket innan solen går ner
när du vet att du är ensam
men världen försöker trösta dig
Blicken i dina ögon
när du ser mig stirra på dig
och sedan tittar bort i rädsla
det är kärlek
när den är olidlig

~´`~

Snö

Novell


Trädtopparna vajade
snöpuder föll ner från dem
medan hon tittade på.
Hon såg upp mot himlen
rakt ovanför henne,
den dovt ljusblå oändliga himlen
med tunna vita moln som kastade snö
på henne och allt runt om.
Hon sprang ner för gatan,
in på en smal stig, vidare in i skogen.
Stora granar växte på var sin sida om henne,
lutade sig över stigen när hon sprang
längre och längre bort
från huset hon alltid bott i.
En korp flög på himlen.
Hon stannade.
Andades djupt in, djupt ut.
Tystnad.
Tårar.
Kyla.
Sjönk ihop på marken
vid ett stort bokträd.
Grät.
Hennes liv hade blivit så olidligt, omänskligt
hon ville somna och aldrig vakna upp
En svart fågel, korpen,
slog sig ner på marken
några meter bort,
stirrade på henne.
Lättade sina vingar.
Flög iväg.
Lämnade henne.
Ensam.
Hon tittade upp
tittade efter den,
men den skulle inte komma tillbaka.
Hennes kind, kall lik glas,
berördes av ännu en tår
från hennes vidöppna öga
Frost grep tag i marken under henne.
Stilla andas hon in luften
som inte gav henne något syre.
I det ögonblicket visste hon
att hon inte längre hade en ängel.

Ensam dansar jag i gräset
under månen och dess sken
ljuset är det enda i natten
som inte gör mig nedstämd
Min hand väntar på någon

Jag sjunger en enslig melodi
Ingen i världen kan höra
Fötterna tar mig till skogsbrynet
där tiden alltid stått still
Mina öron lyssnar spänt efter ljud
väntar på någon...

Försiktigt andas mina lungor
Varsamt lägger jag mig ner
Någonting finns där som gör mig fri
Jag väntar ännu på Någon

<3

Fear

Masken som täcker mitt ansikte blir starkare
skyddar verkligheten från att se mig som jag är
jag har lärt mig själv att aldrig visa mig svag
när resten av den kalla världen ser på
ingen får se tårar droppa ner från mitt öga
Trots att jag är ensam kan jag inte längre gråta
inte gråta när verkligheten ser på
människor glömmer att jag har en mask
glömmer att jag är obotligt deprimerad
glömmer att jag inte är en av dem
för varje andetag jag tar är jag ett steg närmare
från att känna hur masken sakta faller
blottar ansiktet fullt av mina känslor
för varje tår jag inte låter fly från mina ögon
blir den hårda masken lite, lite starkare
och för ett ögonblick tror världen
att jag återvändt till den lyckliga plats
där de själv lever, lyckliga och ovetande
om vad som en gång kommer drabba dem
helvetet har redan kommit och tagit mig
allt jag ser är mörker, inte längre ljus
Trots att smärtan inuti min svarta själ
plågar mig till döds, förbannar mig
trots att jag varje dag önskar att nästa
är den sista jag behöver uppleva,
trots att jag slutligen blivit så svag
att jag nästan faller ut ur evigheten
är det smärtan från alla de tårar jag aldrig
får överge på någons varma axel
den som plågar mig värst

en lång plåga

Ett kort ögonblick
En kort sekund
En kort evighet
slukar min rädsla
Men jag är fortfarande rädd.

/poet

Ensamhet

Jag vandrar vid sidan av dig
ljudlös, osynlig
jag hör ditt porlande skratt,
ser ditt vackra ansikte,
känner din kropp
när du går in i mig
Du ser mig inte
jag skulle göra vad som helst
för att få bli mer av dig
än din skugga
Jag har gråtit tillräckligt
många silverfärgade tårar
för att veta att de inte hjälper
Ingenting får hålet i mitt svarta,
ekande tomma hjärta att läka
I ett kort ögonblick ser du mig,
låter ditt leende drabba mina läppar
får den deprimerade flickan jag är
att svagt le, trots alla skador, alla hål
Jag mår så dåligt att mina ögon
hindrar tårar från att komma
för jag vet att de inte hjälper
Min enda anledning till liv
är du, min mänskliga drog
oemotståndliga, fina ängel
Du ser inte din egna skugga
du ser inte den varelse som älskar dig
Mer än någon annan någonsin gjort,
aldrig kommer göra
Du kommer alltid vara en del
av mitt förstörda, brustna hjärta
du har inte nuddat mitt liv medvetet
smärtan du ger mig är oavsiktlig
Omöjlig för mig att genomlida
Jag förblir din svaga skugga
den enda del av dig
som inte strålar av skönhet
din fula del, misslyckade del
Se vad du har gjort mot mig
hur du har påverkat mitt liv
Lämna inte din skugga, jag ber
överge mig inte med alla mina fel
Hur många gånger har jag inte
medvetet skadat mig själv
skapat ärr på min egna kropp
för att jag inte kan vara en del av dig?
En omöjlig dröm är allt jag har
Hur många gånger har jag inte
velat berätta sanningen för dig?
Dina ögon ser rakt genom
flickan som blivit din skugga
en missbildad kopia av den ängel
du förtjänar, som du drömmer om
En muterad bild, menad att föreställa
en vacker kvinna
Misslyckande
jag blev misslyckad
Jag vill att du ska veta vad du gör
se hur du plågas av sanningen
Ingen kan älska mig
ännu mindre du
Jag förtjänar inte dig
du förtjänar så mycket mer
Min dröm är surrealistisk
men det är allt jag har
Jag älskar dig så fruktansvärt
Men du vägrar släppa taget
om skuggan du inte kan se

Vinter

Hennes känslor bubblade upp
till den mörka, blanka ytan
De lila nerverna i hennes kropp var spända
Benen som bar henne var beredda att fly
En främlings fotsteg
Ett nytt andetag
En hes röst
Tystnad
Olika fotsteg möttes
Andetag blandades
i vinterkylans morgon
Vackra ögon dansade in i varandra
Liv flätades samman till död
Tidlösa, röda droppar
lämnades kvar i snön som just börjat falla
tillsammans lämnade de morgonen
aldrig ensamma
efter december

Förgiftad

Jag är obotligt beroende
av den ängel
jag en gång aldrig såg
jag var blind
av lycka, naivitet, omptimism
Jag ser dig nu
min ängel,
men du är fortfarande blind
av glädje till livet
Båda är vi ensamma
men du lider inte på samma sätt
lider inte alls
så som jag.
Du kommer alltid
vara universums vackraste varelse
och jag kommer för evigt förbli
den minst betydliga
i dina ögon
som inte ser
inte märker, inte förstår
att någon som jag
ä beroende
av ditt liv.

Obetydligt

Vad skulle du kalla mig om jag sa
att jag mådde så dåligt att jag ville
spy sönder mitt liv varje kväll?
Sjuk?

Vad skulle du kalla mig om jag sa
att ingen i världen förstår mig
och att jag lever bakom en mask?
Tonåring?

Vad skulle du kalla mig om jag sa
att jag inte längre kan känna hunger
eller desperat törst?
Anorektiker?

Vad skulle du kalla mig om jag
istället för allt annat sa sanningen?
Om jag berättade att en främling
får mig att vilja sluta leva, sluta andas
att samma främling är det starkaste ljus
i ett fullständigt mörker,
skapat av samma främling?
Vad skulle du kalla mig om jag sa
vad jag egentligen är?
Galen?

Ord spelar ingen roll.
Men våga inte säga att mitt liv
- det jag plågas av att leva
på grund av en främlings leende -
är normalt.
Jag vet bättre än så.

/namnlös

2009

I januari var hon förväntansfull
I februari väntade hon på spänning
I mars blev hon förälskad
I april tappade hon nästan sig själv
I maj började hon tvivla
I juni roade hon sig
I juli hoppades hon
I augusti återvände hon
I september blev hon deprimerad
I oktober förvärrades hennes liv
I november...

Alien

Jag förstår fortfarande inte varför
jag fortfarande lever utan dig
Rädslan har mig verkligen i sitt grepp
vägrar släppa taget som mig
jag vill inte vara här längre
det enda jag drömmer om skadar mig
de enda som tycker om mig förstår inte
som en utomjording lever jag ensam, oförstådd
jag förstår inte hur jag jan leva i samma värld som du
Samma gröna träd lutar sig över oss när vi går,
utan varandras sällskap,
samma blågröna ocean som väntar på dig
väntar på att få dränka mig
Jag förstår inte varför jag inte dog
rädslan hindrade mig likt alltid
Jag kommer alltid vilja leva med dig
drömmarna har för alltid fastnat
obetydliga, värdelösa drömmar om dig
Min vackra ängel, låt mig ta dig långt bort
till en planet där drömmar kan bli sanna
till en plats där du kan älska mig
och ordet omöjligt ännu inte finns ~

Hennes fel

Stormen tjuter
Drar i träd och löv
Grenarna knakar och hotar att brista,
men hon sitter kvar
Har inget val
Tanskarna svävar fritt men själv är hon fast
Silvriga själar börjar samlas runt henne
Viskningar flyger i luften runt henne
Plötsligt verkar gravstenarna så mycket hotfullare
Hon funderar på hur det kunde varit
Hur hon kunde haft det
Sorgen tränger igenom våldnadernas mur och slår in i henne med full kraft
Hon skakar
Hon valde fel
En av de självlysande andarna drar sig tillbaka till sin grav och ringen blir tätare
Intensivare
Kölden biter
En ny känsla smyger sig på henne
Rädsla
Vad händer nu?
Ytterligare två våldnader försvinner och hon kan räkna dem till 13
Sorg och elände
Olyckans tal
12
Är det vad hon kommer bli?
Har de kommit för att göra slut på plågan som kallats hennes liv?
11
Hon synar dem nogrannare
En liten flicka ser på henne med stora ögon
Hon kan inte vara äldre än fyra
Nallen finns kvar i ett hårt grepp
10, 9
En dam med stor hatt ger henne en sista hungri blick
8
Gick det så fort?
En kille med intensiv blick och hårda drag granskar henne skoningslöst
Med förakt
Hennes blick fastnar vid hans
7
Flickan med nallen seglar iväg till sin gråa grav
6, 5, 4
Hon sluter ögonen och tänker igen
Allt hon missat
Allt hon kunnat vara med om
Sådant som hon aldrig kommer få uppleva
Men så går det när man är korkad
Det finns ingen annan att skylla på
Misstaget var hennes egna
3
Hon spärrar upp ögonen när viskningarna blir högre
Ringen är förminskad till det olidliga
Hon drar in benen mot kroppen
Killen med intensiv blick står kvar
Vid hans sida står en gammal man
Tidigt 80-tal
Om inte huden varit silvrig är hon säker på att den skulle varit förmultnad
2
Mannen vänder henne ryggen och tågar iväg
Killen gör henne sällskap
1
Lätta, prasslande steg hörs när den sista anden trycker er gräset för att se henne i ögonen
Det verkar inte som mer än bara ännu en viskningen
En susning
Med skräck ser hon upp i hans ögon
De vackraste ögonen hon vet
Ögonen är fyllda av sorg
Hennes fel
Det var hennes fel
Han särar på läpparna och talar
- Du valde bort mig. Du lät mig plågas och satte dig själv i säkerhet. Men du är inte säker. Och nu är det din tur att plågas.
0
Gravstenen som tillverkas nästa morgon är tom och kal
Det var hennes fel

Linda

Orättvisans svarta sidenband ~

Jag förstår inte hur
det kunde bli så här.

Jag förstår inte varför
det blev så här.

Jag förstår ingenting.

Du fick mig att älska dig.
Omedvetet.
Du skadade mig.
Skadar mig.
Alltid.
Genom en blick.
Omedvetet plågar du mig.

Jag vill inte leva.
Inte utan dig ~

Bakom masken

Min glädje är bara en mask
mot den kalla verklighetens människor.
De får inte se mig utblottad,
förstörd, oigenkännlig.
Den enda värme i den kalla
oktobernatten
är ditt leende,
riktat mot någon annan.
Alltid någon annan.
Jag har slutat att skratta
utan den tjocka mask
som täcker mitt ansikte.
Jag kan inte skratta
åt mitt egna, massakrerade hjärta,
inte åt mina sorgsna ögon
eller tomma inre.
Masken kan skratta. Kan dölja.
Men utan den är det omöjligt
att låtsas.
Låtsas att jag aldrig älskat dig.
Jag vill inte älska dig.
Du förstörde mig.
Jag är förstörd.
Jag kan inte skratta.
Inte längre.

/Ingen

Slutet av mig

Mörkret kväver mig
döden omfamnar sakta
vad som finns kvar av mig
jag log när jag hoppade
verkligheten dödade mig
Du dödade mig
Du, ängeln på jorden
jag är i helvetet
har alltid varit i helvetet
jag är en slav under djävulens hårda slag
var din osynliga slav när jag levde
Har alltid varit en slav
går med högt huvud
trots att du inte är med mig
för att du inte är med mig
Jag har slutat att gråta
Mina tårar får dig inte att se mig
du kommer aldrig att se
det finns inget där för dina ögon att notera
Dina vackra, oemotståndliga ögon
fulla av den giftiga blick
som tog mig hit
Jag kommer aldrig få dra in din doft
känna hur du långsamt omfamnar mig
gör mig hel, värmer det kalla skelett jag blivit
dina ögon kommer aldrig att vilja se mig
du är inte beroende av att se mig le
därför har jag slutat
Du såg inte när jag föll
hörde inte hur jag kraftigt slog i marken
du finns inuti mig
medan jag bleknar växer den del av mig
där allt är vackert
du är den enda delen av mig
jag någonsin tyckt om
Du har fått mig att fastna här
djupt nere i djävulens mörka håla
När jag inte längre kan se dig le
är jag hellre här
än i samma värld som du
för där skulle min smärta
speglas över dig, sudda ut ditt leende
jag lever i helvetet
där allt går ut på
att hålla ditt leende vid liv
ditt giftiga, dödande leende
som fört mig hit
till änden av verkligheten
jag aldrig älskat
så som jag älskar dig.

Om jag älskar dig

Så fruktansvärt ensamt
i bubblan jag lever i
Utan henne skulle jag inte överlevt
Jag lever nästan inte
Min vackra ängel
jag tänker vänta på dig till tidens slut
Kom och rädda mig från ensamheten
regnet är tungt mot mitt sänkta huvud
kallt mot min svaga kropp
Som en sol får du mitt huvud att se upp mot dig
min kalla kropp att vilja omfamna dig
När allt annat är omjligt
kan jag inte annat än drömma
det gör ont i mig
Du är för vacker när jag försöker pussla ihop
vad som är kvar av mitt patetiska liv
att jag faller, djupare än förut
I hopp om att få känna din mjuka hud
om du på något sätt fångar mig
innan jag försvinner från mig själv

Hur ska jag kunna andas
när du inte är här med mig
Mitt allt, du är mitt allt.
Mina lungor är trasiga
sönderskurna
hänger i trasor innanför de vassa revbenen
i min svaga, bleka kropp
Jag kan inte andas utan dig
min vackra ängel.
Lämna mig inte ensam
med mina tankar, med mitt liv
mitt punkterade hjärta fungerar inte längre
det kämpar för sitt liv, för mitt liv
Jag vill inte leva utan dig
klarar det inte längre
Smärtan är olidlig utan dig
tar över vad som är kvar av mig
Mitt liv är obetydligt utan dig
så snälla, min vackra ängel, lämna mig inte
Du är den enda delen av mig som fungerar
när alla andra delar har övergett mig
De klarar inte av att ta hand om mig
om det du lämnade kvar av mig
Jag är psykiskt beroende av dig
För alltid, för evigt
Utan dig.

Jag var min egna skugga
låt mig leva
jag vill vara jag
hur obetydlig du än tycker min spegelbild är
kommer någon alltid tycka värre om den
Jag var min egna skugga
det var inte värre
än det mörka nät jag fastnat i nu
svart, klibbigt av blod, vasst
jag är den enda som aldrig levt
så fullt som min skugga
hon fick mig att framstå som hennes skugga
trots att verkligheten var omvänd
Jag var min egna skugga
vågade aldrig så mycket som titta på dig
Du förtjänade mer än vad jag då var
mer än vad jag har blivit nu
jag har aldrig räckt till
som en skugga
Räcker inte till nu, i det trånga nätet
Det är mitt straff för att inte lyckats glädja någon
Om jag släpps fri vill jag inte vara en skugga
Allt jag vill vara är tillräcklig
Jag var min egna skugga
kunde inte känna kärlek
jag förtjänar att vara fast här
mitt enda ögonblick av frihet kastades bort
allt för min egna feghet
Du förtjänar så mycket mer än vad jag kan bli
mina känslor är bortkastade på en dröm
som sakta, sakta förlamar mig med klibbigt blod,
sedan avlägsnar sig från min näthinna
Jag har blivit din osynliga skugga

Omöjlihetens gränslöshet

Jag klamrar mig fast vid dig som en igel
Beroende av ditt varma blod
Du kan skrika åt mig hur mycket du vill
hårda ord och slag har ingen effekt
jag kommer inte att släppa taget
Jag bodde i en sjö
du kom dit, badade
jag kände din doft
det var allt som krävdes för att jag skulle bli
beroende
av dig, din doft, ditt liv
Jag behöver dig för att överleva ännu en dag i detta fängelse
Åh, vad jag vill släppas fri, min längtan är för stor för ord
Ändå hör jag din hesa röst uttala dem
med sådan mystik att jag ryser
jag är en igel, du är en vacker människa, men jag vet
Vet att jag är här av en anledning
att dina ord inte betyder något för mig av en slump
Medveten om att du inte älskar mig krälar jag vidare
gnager på ditt hjärta inifrån
De höga murarna som en gång stod där
har nu fallit, jag förstörde dem för att nå dig
Men trots att jag gett dig min själ, mitt liv, mig själv
Trots att jag gett dig mer än någon förtjänar
Så ser du mig inte
För jag är en liten, äcklig igel som har fastnat inuti dig
Och du är så mycket bättre
i en värld av omänslig skönhet

Ingenting

Snälla, snälla du
- sluta plåga mig med din blick
Jag vet inte om jag klarar det så mycket längre
Smärtan drar mig djupare ner än du anar
Än du någonsin kommer att förstå
Nej!
Glöm vad jag sa, jag vill ha din blick
din vackra, oemåtståndliga blick...
Du förstör mig, jag vet.
Men är det inte mitt val?
Låt mig förstöra mig, om det är det jag vill
Du har ingen rätt att stoppa mig
Jag önskade att du hade det
Att du ville ha det
Kanske skulle jag må bättre om jag visste
att du någonstans brydde dig
Men medveten om att du aldrig
kommer släppa in mig
bakom dina murar av betong
byggda, för att gömma ditt hjärta
sluter jag ögonen
- nöjer mig med den overkliga hallucinationen
om vad som en gång kan bli vi.

Jag minns första gången vi möttes
Det var vinter,
snön låg på marken och det enda som störde dess skimrande täcke var våra fotspår
Gatulycktorna lös ner över mitt oskyddade huvud
Du stod en meter framför mig,
dina läppar rörde sig och formade långsamt de ord jag så länge längtat efter
Din charm var oemotståndlig
Ditt svarta hår glänste och de mörka ögonen glödde
Dina händer trevade efter mina och dina läppar var mjuka som honung,
men din förbannelse skar igenom mig samma sekund som jag tog emot dig,
och nu är det för sent
För alltid kommer min själ vara fången i ditt underjordiska palats

Jag ligger inte på rygg i någon himla öken
ser inte upp mot de jäkla stjärnorna där uppe
kylan jag inte upplever får mig inte att frysa
jag reser mig inte upp och går inte där ifrån
någonting får mig inte att gråta, får mig inte att skrika
skriket jag inte ger ifrån mig hörs inte
väcker inte alla djur som inte finns i öknen jag inte är i
solen som inte går upp är inte för varm
ensamheten jag inte lever i dödar mig inte
hettan jag inte omringas av kväver mig inte
jag lägger mig inte på rygg igen i den inte existerande sanden
jag gråter inte över något du inte gjort

jag ligger på rygg i det kallaste universum
ser upp mot de vackra stjärnorna där uppe
resten är upp till någon annan

Jag hörde dina steg, smygandes ute i natten
kylan fick mig att rysa i vinterkvällen,
men det skulle inte hindra mig
huden blev knottrig på mina armar,
samtidigt som pärlor av svett rann ner från min kalla panna
Stunden var inne
Åh, vad jag väntat på det här
Just det här, ingenting annat
Genom mina havslika ögon såg jag dig försvinna
ljudlöst tassade jag fram till dig, så nära att jag kunde höra
ditt hjärta bulta, dina lungor andas
Asplöven darrade högre än någon av oss
så högt, att du trodde att du var ensam
Som om jag skulle vara kvar utan dig.
Ha.
Jag skrattar bistert ut i mörkret som lagt sig över oss
ut i dimman som sänkt sig för att omfamna oss
åt stjärnorna som försöker trösta mig
när du inte gör det.

/kraftlös

Lugn

Vaksam
Tyst och stilla vandrande genom den gröna omgivningen
Flyter fram utan att påverkas av intrycken som ljudlöst skriker sina budskap rakt in i dig
"Ta för dig
Låt oss inte störa, kom närmre och bli en del av oss
I lugnet här kan du leva
Låt oss hjälpa dig med allt du vill"
Men inte
Opåverkad vandrar du vidare
Löven vid dina fötter vibbrerar svagt av energin som inte märks
På platsen där du känner dig som ljusast
Som mörkast
Som mest neutral
Stanna upp
Andas
Väck inte overkligheten när den slagit sig till ro
Invänta ditt tillfälle och grip det med din vilja
Inte din kraft,
för här är sådan styrka maktlös

Linda

min älskade
min ena halva
om du visste hur mycket jag tänker.
i alla mörka rum
finns tankarna gömda
men jag lovar
jag tar aldrig fram dom igen
i dina ljusa ord finner jag allt om dig
men som en sol
räcker ingenting. tills slutet skiljer dom åt
och när jag tänker på furflutet i mig
forssar allt vatten jag äger
att jag bara fick snudda vid din kritvita
iskalla sköra kind
ryser mig genom den sista timman på dagen
och när jag vaknar upp igen
är jag lika lycklig över att du finns
att jag bara vill bädda ner dig så du får sova tills
du aldrig mer blir trött igen.
ingenting någonsin betyder mer ett dyrbartliv med dig
jag lovar, det händer aldrig igen
för du är för stark för allt.
hur än stor du blir så är du alltid min lilla ängel
min fina syster

otrolig längtan

den 8 juni 2009

min otroliga lägtan,jag ryser jag skakar jag fryser
signaler från hjärnan
ända ner i mina skakiga ben
gör att jag inte längre orkar belasta
mina konstiga känslor på något br
anervös, besviken, blyg nog att inte visa dem
men stark nog att tynga ner mina ögonlock
tynga ner dom så långt det bara går,
skapar nya tårar inom mig,
ger mig blixtrar igenom den klaraste turkosa himmel,
från det mest osäkra rymden
du drar in mig på farligt vatten
jag innan påstod skulle göra mig,
till den lyckligaste flickan på jorden
jag undrar om du väntar,
undrar om du tänkeri samma krets som jag,
tror inte ens du gråterlämnad, utan svar.
jag vill inte du ska prata när du bara ljuger,
gå hellre och tänkpå sanningen
du vill jag ska veta jag vill skriva en dikt, till dig
så du förstår varför jag slösar mitt tankspridda liv på dig.
/johannalouise

Jag älskar dig.
Jag hatar att jag älskar dig.
Jag hatar dig för att du får mig att älska dig.
Jag hatar dig för att du får mig att hata att jag älskar dig.
Jag hatar mig för att jag hatar dig.
Jag hatar att jag hatar att älska dig.
Lugn, jag älskar dig ändå. Alltid.

Död av misstag - Resan till livet

Hon var inte menad att dö då,
men det blev så.
Hennes öde var inte fullföljt och klart,
så hon försvann alldeles för snart.
Hon fick på livet efter detta smaka,
men de var tvungna att ta henne tillbaka.
Men när hon fick veta hur kärlek och svek kunde vara,
så ville hon inte till livet fara.

Linda

Rubrikslös

Vägen
Kall och blöt
Tunga löv flyger med låg hastighet över vägen framför de två paren med skor som vandrar i tystnad
Inte ett ljud
Tyst
Väck inte overkligheten när den sover
Skoparet som vandrar först rörde sig smidigt
Respekterar lugnet
Dansande
Vackert
Lämnar inte ett enda avtryck efter sig
De andra skorna är motsatsen
Sparkar på de försvarslösa löven som fladdrar vidare
Trampar hårt och glider ner i leran
Ilsket
Frustrerat
Vill vara var som helst, men inte där

Linda

jag går till den tidlösa sjön utan en tanke
de har försvunnit från mig, mitt huvud är ekande tomt
mina fötter dansar sakta fram längs stigen
varje steg känns lekande lätt
hjärtat bultar i en skön rytm inom mig
blodet rusar upp i kroppen, fyller det tomma hålet där min själ bor
Vid sjön sitter en vacker pojke
kolsvart hår, himmelsblå ögon och nätt kropp
mina fötter stannar mitt i en rörelse
jag slutar att andas, hjärtat hoppar över ett slag
rädd för att bli sedd slänger jag mig raklång i vassen
ljudet av fotsteg gör mig livrädd
får mitt hjärta att bulta för högt
instinktivt drar min kropp sig upp, benen börjar springa
långt bort från allt det vackra som bränner upp
min bild av verkligheten
Ljudet av mina fotsteg dör ut
ersätts av hans, betydligt lugnare rörelser
Två starka armar fångar mig i ett enda svep
med honom faller jag ner i vassen vid sjön
tillsammans somnar vi i den ljumma skymningen
vaknar i gryningen, fortfarande i hans armar
för evigt, i drömmarnas land...

/Lotta

av allt jag ger mig själv
i allt du känner varje kväll,
innan du sluter dina ögon
som så vackra ord smälter till texter,
är jag så stum på att tala om gåtan just nu
som en dag aldrig funnits i en tid jag lever i
så komplicerad lycka, så otäck panik.
att till och med den lilla stigen leder mig in
så stum att tårarna forsar
paniken når aldrig upp dit jag bara hittar mig själv ibland,
säger jag
så långt upp jag bara hoppar ibland
en förnufti tanke följer med mig
som en tatuerad fågel på min axel.
och som ett timglas räknas alla alternativ ner.
någon är med mig
som vill rädda mig och tala om hur viktigt allt är
benen under mig springer ömt
som text bakom mina ögonlock leder allt mig bort,
från allt jag äger rinner det bort,
alla tårar som jag gav dig fanns alltid för mig.
nu när du vill att jag ska sova i din famn hela natten
och vila hos dig på dagen
har jag ingenting kvar
hur än mycket jag försöker så är jag okontaktbar
hos dig nu,
är dagar som veckor och veckan som flera år,
jag inte får känna din lukt,
allt jag har på mitt hjärta har skyddat mig totalt
mot allt jag inte behöver men finns endå där
men jag lovar allt blir bra min enda vän, mitt halva jag,
det blir bra, världen har svikit oss alla men även vi finner en väg ut
där vi aldrig levt innan, känns ovant nu
allt blir bra.
nästa gång du säger att du ser upp till mig
ska jag gråta, bara glädje .

/ johannalouise

Något mer

Gräset vajar svagt i vinden likt ditt svarta hår
Du har gjort mig paralyserad av kärlek
Som en hypnotisör lyckas med ett trick
får du mig på fall
och varje gång du ler ditt förvånade leende
måste jag kämpa för att inte fastna
i ljusa tankar uppe bland sockervaddsmoln
röda likt solen ögonblicket innan den försvinner ner vid horisonten
Du återupplivar min själ
får mina sinnen att explodera av högtryck
Medveten om att vi aldrig kan få varandra
står jag fast på marken utan en rörelse
gräset vajar i vinden, likt mitt hår
Det får inte bli mer än det är
Jag bestämde mig för länge sedan
Men du krossar all min beslutsamhet
bara genom att se på mig med de blå ögonen
som sitter noga placerade i ditt ansikte
Jag vet att ingenting kommer förändras
men snälla, låt mig drömma...

Lotta

Den sista snön

Bladen på rosen du gav mig vissnar aldrig
Min vilja att få dig tillbaka håller den vid liv
Dess törnar borrar sig in i mitt hjärta
mitt sårbara, ömtåliga hjärta
Döden känns skrämmande nära
Då ser jag en främling ta emot din ros
Min ros
Smärtan jag så länge levt med avtar
ersätts av en ny, betydligt vassare känsla
Så outhärdlig att jag slutar andas
Det sista jag ser
är min ersättares lyckliga blick
Även den kommer ersättas
Snön faller från den vita himlen
platsen jag är på väg till
En flinga nuddar min frusna kind
och jag vet att jag mår bättre utan dig.

Lotta

Villovägar

Förlåt mig, jag försökte glömma
Ville inte fastna för det där leendet igen
Inte tråna efter de där giftiga ögonen
som så många gånger dragit in mig på samma spår
De vilsna poeternas spår
Fel spår
Permanenta märken
av de minnen
jag försökt förtränga
bränner hål i mig, i min själ
plågar mig långsamt
njuter, in i det sista
Allt för din blick.
Man kan ju tycka att jag borde motstå
efter allt jag tvingats genomlida
att smärtan gjort mig starkare
att jag på något sätt lärt mig
Men dina giftiga ögon stjäl min blick
drar alldeles för enkelt in mig på det mörka spår
jag länge försökt undvika
De vilsna poeternas spår


Lotta

Obekymrad livsnjutare

Orädd dyker hon från branta klippor, bara för att få uppleva spänning
Hon dansar hela sommarnatten lång, tills solen går ner vid horisonten
Bara för att somna, vakna tidigt,
ge sig ut på äventyr och dansa natten lång igen
Visst, hennes livsstil fungerar bara på sommaren när hon är fri
Men, den dagen den sorgen.
Hon lever fullt ut så länge hon bara kan,
varje dag är ett nytt tillfälle att roa sig och skapa nya minnen...
Tänk om man kunde leva som henne, så fri,
så obekymrad, så... lycklig.
Men, egentligen är det synd om henne,
för allt hon egentligen gör är att fördriva tiden
i väntan på kärleken, kärleken jag själv redan funnit.

Men, som sagt; den dagen, den sorgen.

ja, jag går i någons spår,
jag följer dem
en krävande röst
för bort mig
och gör mina tecknade drömmar
levande.
molnen täcker det lilla månljuset,
som för någon stund sedan syntes väl,
för mig och mina tankar
oljudet susar som floder
när jag rusar längre in mot stället
snabbt och stressande, snubblar jag på orden
försöker skynda mig ifrån samtalets mening,
på ett bra sätt,
när allt så plötsligt känns meningslöst.
jag känner hur snurrig jag börjar bli.
jag sväljer mina tankar
tills någon fri luft letar sig in i min hals
dimman har täkt ljuset totalt
när du alldelles försent börjar mumla,
om hur det kunde blivit
svag längst ut i mina armar och ben
stel i blicken
och stum av ord rusar jag tillbaka.
j

-

En uppenbarelse väcker mig i nattens mörker
någonting är på väg att förändras
tanken gör mig tom
Svetten rinner i pannan på mig
ner för mitt kalla ansikte

Vänskapen kommer brytas mellan oss

Tanken på det får mig att vilja kräkas
En av oss kommer att försvinna
hon har växt upp, växt ifrån, växt bort från oss
Jag anade aldrig att det skulle hända
inte så snart
inte så snabbt

Paniken fyller min tomhet
Jag vrider på mig fram och tillbaka
stirrar ut i mörkret som aldrig tycks ljusna
Illamåendet växer ju mer jag tänker på det
Hon kommer försvinna för alltid
Det kommer ta kål på oss
Långsamt plåga oss till döds.
Medveten om att hon klarar sig utan oss tvingas jag försöka
försöka släppa taget för hennes skull
men hon klarar sig inte
Livet kommer att ta kol på henne
Allt kommer förändras

Hon kommer att lämna oss.

Verkligheten

Jag önskade att kunde se vad du gör mot mig
Hur du sliter ut mitt hjärta och skär sönder det i strimlor
För att sedan glömma bort att du någonsin tagit det
Ironiskt att jag måste minnas
Jag minns, kommer aldrig glömma dig.
Tystnaden i dig är mer än vad jag klarar av
Jag skyddas av blå berg, de blå bergen du aldrig kommer finna
Du kommer aldrig leta efter dem
Ännu mindre leta efter mig
Den täta dimman omfamnar min ensamhet
likt en vän jag alltid älskat
I svarta grottor i blåa berg sitter jag fången
Du kommer aldrig att hitta mig
Jag kommer fly när jag hör dina steg mot stengolvet
Hoppa ut i en värld av grönska
Du kan inte fånga mig - jag kan flyga
Se den mörka värld jag fastnat i under mig
Dina ögon blå som bergen ser allt
Utom mig.
Du kommer aldrig att hitta mig
för du vet inte att jag är försvunnen.

Lotta

beroende

det var svårare än jag trodde att lära sig,
att inte bli beroende av någon
någon slags nygjord känsla gror och styr mig totalt.
styr mina inre förnuftiga delar
och gör dem okontrollerande
en vilja lätt som luft, från ingenstans
finns runtomkring mig
och pressar allt längst ner till botten
det är inte någon betydelse att tänka tillbaka
på allt man kunde gjort annorlunda
så det kunnat bli ännu bättre,
när dom dåliga tiderna bara kommer senare
och när du lär mig att bekymmerfritt glömma dig
och allt som hänt oss,
känns allt meningslöst.
för om du visste att det bara var dom stunderna av mitt liv
som betydde något,
skulle du aldrig göra såhär,
idag just nu, du skulle tänka efter en sista gång,
som alla gånger innan.

/j

Allt jag drömt om

Innan saker med livets snabba
vändningar förändras,
vill jag gråta,
är jag övergiven i gripen panik av mina
hotande tvångstankar,
du vet vad jag är beredd på att riskera.
en slags växande tanke gror inom mig,
försöker förklara hur mycket jag skulle
gå miste om,
det inser du inte för än du saknar det farligt mycket
det är större än någonsin att säga,
att jag helst av allt vill gå nu
gå ifrån ångestens mittpunkt.
jag har aldrig varit mer fängslad
i samma sekund känner jag allt samtidigt.
pressar ångesten med paniken någonstans hos någon annan,
kämpar mig förbi alla frågande ögons inre,
av längtan, att du vet
du vet allt ingen annan vet
jag önskar jag kunde säga att jag vänder mig om,
och går.
men måste arbeta tvångstankar på nytt
för att testa min desperata lycka.
har aldrig känt mig instängd av svart luft
jag kämpar mig förbi dina alltför lockande ord.
pressar den svaga handen mot ett kallt dörrhandtag
kall, svalkande luft nuddar min för kalla själ
och tar ett stadigt tag i dom ljustaste hår topparna
jag känner mig stark av en hämtad kraft.
jag vill rusa fortare än någonsin förr,
jag vill att du ska uppleva det som ingen gav oss,
jag vill visa dig allt jag drömt om ,
för stor del av mitt liv,
när jag möts av dig,
känns det öväntat,
mindre än någonsin sätter jag mig i avstånd
här är jag mig själv.
/ j

För att komma hem måste du först resa bort.

Jag måste få leva här
Jag struntar i alla andra städer
De har inte vad denna plats har
Människor kommer att ta mig här ifrån
Min mardröm kommer bli sann.
Men jag kommer göra allt jag kan
för att en dag kunna återvända
känna hur alla minnen är kvar
Jag struntar i alla andra städer
det är i denna jag är kär

It's funny how you go through the years and nothing changes but when you look back it's all different

Två flickor blev vänner en dag
de visste att det var rätt
de var oskiljaktiga, struntade i om omvärlden var emot dem
vänskapen mellan dem växte med åren
den balanserade på en smal tråd, tills den en dag klarade det
utan att falla tog den sig vidare
flickorna var olika som natt och dag, men det spelade ingen roll.
Deras vänskap var det bästa som hade hänt dem båda
det dröjde inte länge innan deras första bråk uppstod
men de löste det, precis som alla kommande tvister mellan dem
De var menade att vara tillsammans, oavsett vad skulle de alltid ha varandra
Flickorna blev äldre, precis som alla andra
de lärde sig mer om varandra för varje år
varje årstid blev deras vänskap starkare
de var alltid tillsammans
men en dag förändrades allt
deras relation till varandra fick en spricka
en spricka var allt som behövdes
för att förstöra allt mellan dem
de blev inte uppspelta när de träffades längre
alla minnen var som bortlåsta
de kunde inte längre prata på samma sätt
tiden gjorde dem förvirrade
gjorde dem till främlingar
gjorde oss till främlingar.
Flickorna var du och jag.

/L

mörker

så tomt är allting utan glädje
så tom är även jag
även nu,
när jag ser dig brukar jag tänka
vad världen är liten
allting blir allt mörkare
gatorna blir bara blötare
mina ben viker sig under mig
mina händer skakar
då är världen inte så liten längre
då är natten mörkare än den varit tidigare
och när jag stannar på gatan
är jag fri grindarna
jag kan bara stirra på stället, länge
bara låt mig vara här,
där jag själv valt att gå
kanske är det för mörkt
och det är för kallt
men ingenting håller mig inne
i mina fängslade tankar på frihet
stannar jag hellre därute
där jag sprungit från mig själv
och när jag kommer tillbaka
är världen liten igen.
j.

Kärleken

Tänk.
Om han öppnade munnen,
sa om ens ett enda ord,
skulle hennes ledsna ansikte
få ett stort leende.
Hennes tomma hjärta
skulle fyllas av glädje.
Hennes dröm skulle gå i uppfyllelse.
Tänk.
Ett ord.
Ett litet ord.
Men så mäktigt.
Så stort.
Ett ord
skulle förändra henne.
Till det bättre.
Om han visste, skulle han säga det?
Det lilla, mäktiga ordet.

'Hej' sa han och log.

Bara den som någon gång varit rädd
kan en vacker dag vara stolt
när den övervunnit sin rädsla
men då måste denna först vara modig nog
att erkänna att den är rädd.
Mod är inte att inte vara rädd.
Mod är att vara rädd utan att låta det hindra
en från att leva sitt liv.
Jag är rädd
- men hos dig är jag för trygg för att kunna vara olycklig.

/Den modiga

tomt mörker

tårar faller som regn
som allt plötsligt känns overkligt
allt ser värre ut
allt snurrar
inom skogens mörka murar
här finns jag nu
här har världen tagit mig
och jag vill börja
som jag gjorde en dag
då jag inte visste att det skulle sluta såhär,
tårar faller som regn
i öppen luft
i kall väntan
i tomt mörker
två svarta ögon speglas
på vattenytan
jag döljer mitt inre skratt
min hand mot mina läppar
jag döljer mina meningar
det är det enda som syns
jag berättar mina drömmar för dig
men denna är värdefull
ännu en gång står jag här
på samma plats, samma sekund
i kall väntan
tomt mörker

jag vilar så oskyldig i din famn
en röst så mjuk mot alla djupa sår
dina ögons inre har gett mig svaren
jag behöver bara se dig, jag vet,
det kommer bli bra
jag vill ge dig slag som du gett mig
bara genom att inte finnas
jag går så osäker utan dig
jag är så hjälplös i den mörka luften
brist på ljus när jag går ensam
inget solljus är nog bra för det här
jag blir så sårad av att vara besviken i din närhet
allt du gör för mig är tillräckligt
men inget alla ni ger mig täcker någonstans
jag vill vända bort huvudet
än en gång.
sårbara tankar för dig har sårat nog nu
det är inte normalt
det är inget bra alls
jag vill vända huvudet
från alla bekymmer i min kropp
göra den fri från gift du gav mig
men jag blir aldrig fri från mig själv
om jag så kunde springa från mig själv
jag kan bara vända mig om och ge dig mitt
så du får se vad jag levt med.
/j

Det oändliga näckrosbladet sover på vattenytan

en bild säger mer än tusen ord

Vattnets sövande känsla bringar lycka

men ord är ett bra hjälpemedel

Till det evigt vilande miraklet

hur skulle vi klara oss utan?

låt mig aldrig stanna längre
låt mig aldrig gråta något mer
släpp dina starka ögons syn
ta dig fram från din osäkerhet
inget syns på insidan
låt mig få krypa in i din osäkra själ
låt mig ligga där,
låt mig få tränga igenom himlens vackra färg
utan solens smala strimma
fri är jag utan tanke
ensam är jag med mig själv
jag är oroligheten själv
du är säkerheten ensam
änglarnas röster viskar
att du gick för snabbt med vilja ifrån mig
du gick utan tvekan ifrån det som inte fanns
inget jag föreställer mig händer
inget jag ser är verklighet
det är ett suddigt förflutet
något som nu är glömt
men jag ger dig min verklighet.
/johannalouise

vart har du tagit vägen

jag blev en blomma utan ljus
jag blev människornas värsta tanke,
allting jag offrat ?
allting som syns utanpå ?
vart kan jag gömma det,
vart kan jag gömma mina behov
var är du..
vart har du nu gömt dig för mig
du är ingenting av det jag klarar av
jag blir bara svagare för varje dag jag slipper se dig
jag blir bara magrare för varje dag jag går hungrig
jag blir bara snurrigare för varje ansträngning,
sagan om livet utanpå..
vad har du gjort ,
hur kunde jag offra
ingen vet
ingen behöver få veta
min desperata väntan på lyckan,
jag aldrig kommer att få uppleva.
nej.
jag kommer inte få uppleva den lyckan
du har nu, jag vill för mycket för dig
att springa hundra kilometer tills jag gråter av förvåning
att du står där, är inget konstigt
du finns, som alla andra
du pratar som ingen annan
du ler som ingen annan
du skrattar som något minne jag aldrig glömmer
vad har jag nu gjort,
aldrig mer händer det igen
jag kommer alltid se en strimma ljus av lycka
men jag kommer aldrig få uppleva den.
att jag drömde var inte en framtid,
ingen sådan jag någonsin kommer få vara med om.
jag nöjer mig med mina tankar
jag har inget annat val
än att glömma dig.
/johannalousie

En natt i semptember

Hon springer längs grusvägen
fötterna skaver mot stenarna
mörkret skrämer henne
något förföljer henne

Hon sprang längs grusvägen
innan hon rusade in i huset
möttes av chokerande tystnad
allt som betydde något låg död på golvet.

//Lotta

en blomma utan ljus

Jag glömmer dig nu
som en saga utan slut
likt ett blomma utan ljus
glömmer jag dig
min underbara.
men kom ihåg mig
när du har nått havets botten
kom ihåg mig
när du ligger ensam kvar i en skogsglänta
och det bara finns gåtor ,
inga svar.
jag glömmer dig nu
för livets andra möjligheter
för jag tror det finns en annan, likadan som jag
och att du är älskad.
men minnen i hundra dar
har gjort dig till ett vackert minne
gyllenbruna ögon som tittat mot mig
tror inte det finns något bättre, något mer beoende
men jag glömmer dig nu,
min sol, min ängel, jag älskar dig.
jag blir blomman utan ljus,
jag blir dagen utan skratt
jag blir jag utan dig.
du blir ett vackert minne

/ johannalouise

likt en dröm .

ängeln har sagt sitt ord
ängeln har talat
mot en ondskas ögon
från en lyckans själ.
hon faller medvetslös ner,
från dom spiralväxta grenarna
mot jordskorpans yta
in till helvettets portar
det är inte hennes förtjänst ´
men ingen hör hennes skrik
från grottans stenväggar,
hon följer stigar
mot skogar och dalar
in till den vackraste glänta hon sett
mot en röst,
så obeskrivlig, så vacker
inte är det drömmens slut
inte än, hon kryper fram tills hon nått sitt mål
men måste ända vakna, livet är ingen dröm.
lyckan är begränsad
du får inte tänka, inte för långt.

Det viktigaste vi har

Alla illusioner om lycka,
allt jag någonsin trott på
det jag alltid haft, alltid velat ha
Jag har kämpat för att få behålla den
jag har misslyckats, allt för ofta har jag förlorat
- men bara för ett ögonblick.
Den kan vidta de mest förvånande skepnader,
och komma i alla olika former.
Men alltid är den lika omtyckt och nödvändig,
jag skulle inte kunna leva utan den.
Och, vid några få, men absolut existerande ögonblick,
räddar den ett liv från att slockna.
Vänskapen.

//Lotta

Dags att kämpa

Du sa att du aldrig skulle överge mig
Men det var bara ännu en av dina lögner
gång på gång har du sett mig falla
djupare och djupare ner i mörkret
tills jag slutligen gav upp, och nådde botten av verkligheten
Den svarta ensamheten som likt armar håller fast mig
jag kan inte andas, men på något sätt lever jag utan syre
Jag klamrar mig fast vid alla minnen från lyckan
utan att någonsin släppa taget om dem
Jag tänker slita mig loss ur hatets starka grepp
resa mig upp, springa tills ingen längre jagar mig
Jag vill kunna falla, men vara tillräckligt stark för att inte göra det.
Jag vill vara beroende av syre. Inte av dig.

//Lotta

Inte omöjligt

Jag har ingen hemsk, smärtsam historia att berätta om mitt liv
jag har inte fått mitt hjärta krossat,
inte av dig och inte av någon annan
mitt liv är inte en enda lögn, som jag bara vill få ett slut på
jag har blivit sårad, men sådana sår läker med tiden
så visst, man kan tycka att jag borde vara lycklig
jag är kär, så galet kär att jag knappt kan titta på dig
så himla förbannat förälskad att jag är rädd
jag borde vara lycklig, du kanske älskar mig
jag är inte obotligt deprimerad och rädd för att älska
jag älskar ju dig, och det utan negativa känslor
en annan har det betydligt mycket värre
för visst, jag kanske är olyckligt kär,
men att vara olyckligt kär och att vara olycklig och kär
är inte samma sak
vem vet, min kärlek till dig kanske är besvarad
hur skulle jag kunna veta, jag nöjer mig med att längta
jag nöjer mig med att längta, tråna, fantisera och drömma
skriva, gråta, skratta och leva
för du förstår, kära du:
hoppet om att jag inte alltid
kommer att vara olyckligt kär i dig gör mig lycklig.

i ditt huvud är jag fastspänd
där har du satt mig tills jag
förmodligen släpper dig
styrad av livets vägar
jag tror du medvetet hänger med
och med glädje vänder om när du märker
att du inte var ensam.
dina ögon lever sitt eget liv
likt dina öron
dom hör vad dom hör och ser vad dem ser
inte alltid det dem väntats se
aldrig som du vill
men starkt blåser tankar och minnen bort
kanske har det en mening
så snart jag sitter fast på en klippa långt bort
förtvivlad och rädd för mig själv
ihopkurad och instängd i mig själv
inget är öppet om besvikelsen tar över
tar över mig, tar kontroll över mitt liv
min komplicerade historia på allt jag äger
men jag tittar bort, jag vill inte se dig
eller dit du är påväg
jag är rädd för mig själv
jag är rädd för besvikelse.
/johannalouise

Den vackra sommaren

Jag har saknat dig länge nu.
Sedan den där dagen, förra sommaren.
Dagen då allt förändrades.
Jag undrar fortfarande varför. Jag förstår inte.
I alla år var jag säker på att inget kunde sära på oss,
vi skulle alltid vara vänner, inget kunde förhindra det.
Men efter den dagen började jag tvivla.
Hösten blev tuff.
Vintern blev hård.
Våren har varit en aning lättare, i jämföreslse.
Alldeles för länge trodde jag att du hade övergett mig.
Jag trodde att du inte brydde dig.
Nu vet jag bättre.
Jag vet att det är meningen att vi ska vara vänner för evigt.
Den dagen förra sommaren... Det var bara ett litet misstag,
som ingen av oss var beredd på. Därför började vi tvivla.
Sommaren brukade alltid vara vår årstid:
vi var alltid tillsammans och ingen dag var den andra lik.
Varje gång jag ser dig, ser oss tillsammans, du och jag
på en bild, på ett fotografi
inser jag mer och mer vad jag har saknat det senaste året
vad jag förlorade i mitten av förra sommaren
Jag inser vad det är dags för mig att göra.
Det är dags att kämpa för vår vänskap. Jag vägrar förlora dig igen.

solen är som en gul prick
en varm yta runt min kropp
kanske kyligare på natten
men lika varm nästa dag
jag vill låta bli att tänka på
att det snart är över
snart existerar inte längre väntan
snart befinner jag mig inte längre här
gyllenbrun på benen
skyggad av trädets lågaste grenar
frusen men varm inombords
när jag vandrar längs gräsets stigar
jag följer dom, vart dom än leder
går jag vid sidan om dem doftande nyponbuskarna
jag tror det slår all lycka i världen
bara att få njuta av att jag ensam går till stranden
ingen press på tid,
men väntan på frihet
jag älskar en plats på jorden
just därför jag längtar lika mycket varje år
varje dag från att det slutar
längtar jag till mitt ställe i juni.
/johannalouise

Havet vid Åsa

Havet
Det oändliga
Det lockar mig,
bjuder in mig,
men jag håller mig på avstånd
Jag sitter på klipporna och ser måsarna kretsa,
fria från bekymmer
Vattnet gnistrar,
ja nästan bländar mig
Det kluckar när det slår mot bergen
Det är det enda som hörs
Det är det enda jag vill höra
Vattnet jagar sig själv likt en katt med dess svans
Upp, ner
Upp, ner
Vågorna skvalpar
Likt en matta som skakas
breder det ur sig mot det oöndliga
Till det oöndliga
I oändlighet finns havet för mig

//Linda

Till dig

Utan dig skulle jag inte vara något alls, någon alls
ingenting skulle vara så roligt, så skrattretande löjligt skoj
hederlig, mytomspunnen, ärlig lycka skulle inte nått mig
jag skulle inte vara här utan din hjälp
utan dig skulle jag vara olycklig, så himla förbannat olycklig
utan dig som alltid muntrar upp, gräver inte ner dig i sorg
du förtjänar en kram du förtjänar lyckan du har fått
även du har något som hindrar lyckan en aning, jag vet
men du är lycklig och du delar med dig av din lycka
gör mig glad, lycklig, jag glömmer problemen för en stund
när vi är åtskilda har jag mycket lättare för att ge upp och bara gråta
alla problem verkar så stora utan dig och ditt stora varma hjärta
som finns där inne, bakom alla leenden och skratt, bakom flams och trams
din närvaro gör mig trygg och ditt leende plåstrar om mina djupa sår
såren som uppstod när jag vände mig bort från dig och allt du står för
när jag var dum och misstänksam och trodde illa om dig
kalla mig blind, kalla mig elak, kalla mig idiot
kanske var det vad jag var då, för länge sedan
utan dig skulle jag inte se fram emot saker på samma sätt
min hoppfullhet skulle vara berövat om du inte fanns till hands
du får aldrig försvinna från mig, du vet att jag inte kommer överleva
en del av mig är du, och snälla, tro mig när jag säger att jag aldrig kommer överge dig
jag skulla aldrig komma på tanken, det är en så surrealistisk tanke att den kan vi bara glömma nu direkt kan vi glömma alla hemska tankar, jag vet att de bara är där för att sedan försvinna
jag kommer aldrig försvinna, vägrar att förlora dig min vän, du förstående ängel
jag vet, jag vet, du är inte mycket för att prata om känslor, inte gråta
det struntar jag fullkomligt i för jag måste få det här sagt
här och nu utan att bli avbruten av dig eller den ibland så hänsynslösa tiden
jag ville bara att du skulle veta det du förtjänar att veta
det jag aldrig säger men alltid tycker och tänker
med lätttat hjärta kan jag nu fortsätta leva
för jag vet att vi snart kommer träffas igen

//Lotta

i den mörka skogen står jag fäst vid tanken
ser hur smala ljus strimmor räcker vid mina fötter
där jag står, förvirrad, skakad av dina känslor
känner jag obehag, ingenting jag förvånas av
jag känner hur mina röda läppar,
klistras fast vid varandra när jag inte
längre hittar ord att komma med
stum vid tanken av luftens fukt
jag bara står där och njuter av att slippa röra mig
slippa anstränga mina numera ömma ben
det är så svårt att ge dig den mängd ord
du förtjänat, när jag inte orkar öppna min mun
så istället lider jag i tystnad, bryr mig inte om världen
struntar i om du krockar med sanningen,
bländas av det lilla ljus som vågas tränga sig in
genom träden, jag vill leva mitt liv i ensamhet
och om du tror på orden jag ger dig,
kanske dem leder dig till något bättre
något liv utanför våran bubbla vi lever i.
jag känner obehag av ett starkt liv bakom min rygg
kanske är det du skapat när jag med vilja vänt mig om
och gått min väg till trygghet, min plats på jorden
jag nu befinner mig på
med stadiga raka ben och ett fast grepp om dina axlar
svingas jag fallande mot hela din jord
jag faller och jag skrattar
du ler med mig när du tar tag i min iskalla hand
nu lever jag i lycka omkring mig
och jag ser hur dina gyllenbruna ögon blinkar mot regnets droppar
det du har att ge mig vore betydelsefullt mot min sårbara själ
och jag tror jag vet vad som skulle ske i nästa ögonblick
även om jag inte öppnat ögonen för att verka interiserad
jag vänder mig om, rak i ryggen och fäst vid blicken
av dina mörka ögon
jag har nu insett hur världen ser ut bakom min rygg
innuti mitt hjärta är du inlåst. är det inlåst,
detta underbara ögonblick.
/ johannalouise

Jag älskar dig.
Hon går bredvid honom
han förstår inte varför
inte hon heller
det skulle inte bli så
de ska inte gå brevid varandra längre
inte efter allt som hänt
han vill inte ha henne där
hon gör honom bara förvirrad
hon är också förvirrad
men hon mår illa utan honom
hans frånvaro kväver henne
hon måste gå bredvid honom
hon får inte gå bredvid honom längre
men vad ska hon då göra
ska hon bara ge upp
leva utan honom
dö utan honom
dö på grund av honom
på grund av det här
allt
så hon går bredvid honom
var han än går följer hon med
hon kallas efterhängsen
hon kallas jobbig
hon kallas knäpp
men han vet att hon inte är något av det
ingen kallar henne förälskad
men det är vad hon är
om vi blir som dem
och allt blir fel
låt oss glömma och förlåta
bli inte förvirrad
om jag gör som hon
jag gör allt
bara för att
Jag älskar dig.

Din värld är förändrad
dina tankar flyger runt
så oroliga, så sårbara
jag trodde på min lycka
du säger att jag ska glömma dig
men jag vet att jag var lycklig
på riktigt, kanske bara just den stunden
kanske stannar minnen kvar förevigt
min vilja är otroligt farlig för dig
så stanna borta från att se mig
som just du ser mig, att jag finns för dig
jag orkar inte anpassa mig efter stunden
som den är, som den var
för mig är du en svikare
för dig är jag en svikare
vi båda hör hemma i varandras hjärtan.
men min värld är inte densamma utan dig

johannalouise

jag önskar jag kunde tala om för dig
hur besviken jag blev när du lämnade mig
plötsligt betydde allt annat ingenting
inte längre, då fanns det en som var bättre
ett till hjärta krossat
du tycker inte synd om någon, av dom du lämnat
för du är van att se dom gråta
stackars dig, som får lida efteråt
när spelet är slut för din del
då har jag roligt utan dig och dina bekymmer
jag står inte längre och väntar utanför din dörr
utan det gör en annan flicka
som inte vet att hon snart kommer att bli kvarlämnad.

ingen skulle förstöra din glädje
jag skulle hjälpa dig igenom det svåra
ingen annan än det fuktiga gräset
skulle få snudda vid dig där du går
hand i hand, påväg från smärtan
jag är frivillig att stå på mig
beredd på att försvara dig
hon är orsaken i mitt illamående
svänger in mot hennes håll
ryser igenom min sårbara själ
beredd på något ont, känner lukt av avendsjuka
spänner ögonen i den mest hatade
hatad av dem flesta
falsk och kall i hjärtat har du förstört våra liv
vi sakta bygger upp med trasiga bitar
ingenting hänger ihop, ingenting passar
jag önskar jag kunde ge dig den smärta vi levt med
snart hela vår barndom, den är förstörd
våran grund till fortsättningen,
hoppas du förstår att du inte tillhör den lilla glädjen
jag äger. du är den vi hatar, helst skulle vilja bli av med
Du är inte vår mamma.

/ j

Början till något, slutet av något annat

Ingen bryr sig
om jag är repet
som hjälper alla
att klättra upp
och sedan går av på mitten.
Varför ska de
behöva offra sig
när någon annan kan göra det?
Om jag var
den där gamla, rostiga stegen
som de alltid
klättrar upp för
och sedan avskyr
när de trillar
då skulle jag må
lika dant som nu.
Jag bryr mig inte.
Men vad händer,
när de en dag
inte hittar
det gamla repet
eller
den rangliga stegen
som alltid funnits
tillhands?
När de inte längre
kan fly från smutsiga samveten
och dräpande skuldkänslor?
En dag kommer det hända,
de kommer inte hitta det där
gamla repet, inte den ännu äldre stegen.
För jag kommer stå
på kanten av bron
hånle
mot alla
alla som någon gång klättrat
upp för repet, upp för stegen,
dödat mig inifrån.
Jag ska stå där
le stort
jag kommer vara lycklig
för jag vet att jag kommer vara fri
för jag kommer aldrig mer behöva hata mitt liv
När den dagen kommer.
Tills dess kommer jag kämpa
hålla inne alla tårar
så som jag alltid gjort
Jag tänker kämpa för mitt liv
tills den dagen kommer.
Den dagen
då jag blir fri
och får gråta
Glädjetårar.

//Lotta

min otroliga lägtan,
jag ryser. jag skakar. jag fryser.
signaler från hjärnan
ända ner i mina skakiga ben
gör att jag inte längre orkar belasta
mina konstiga känslor på något bra
nervös, besviken, blyg nog att inte visa dem
men stark nog att tynga ner mina ögonlock
tynga ner dom så långt det bara går, skapar tårar
skapar oro, ger mig blixtrar igenom den klaraste
turkosa himmel, från det mest osäkra rymden
du drar in mig på farligt vatten
jag innan påstod skulle göra mig,
till den lyckligaste flickan på jorden
jag undrar om du väntar, undrar om du tänker
i samma krets som jag, tror inte ens du gråter
lämnad, utan svar. jag vill inte du ska prata
när du bara ljuger, gå hellre och tänk
på sanningen du vill jag ska veta
jag vill skriva en dikt, till dig så du förstår
varför jag slösar mitt tankspridda liv på dig.

med stora kliv och fastklibbad i lera
tar jag mig fram i den fuktiga natten
och anar en känsla av rädsla
det döljer något visst med sommarnätter
träden står där och vajar med vindens sus
och löven prasslar när jag tränger mig förbi
snabbar mig så skyldigt i den kalla luften
fäst vid tanken av din lukt, anstränger mig
för att få bort den, din lukt, ditt sätt att prata
jag är så desperat av att ta mig fram
att jag snubblar på alla synliga trädrötter
känner hur mina bara ben snuddar vassa grenar
gör blodiga rivsår, som bildar minnen jag inte uppskattar
ingen ska försöka tränga sig in i våran situation
tanken av att du försvinner ur mitt liv är otänkbar
men inte skulle jag bli förvånad om du lämnade mig
min själ och mitt hjärta brutet i bitar, panikslagen av sorg
den stiger inom mig enda upp i min hjälplösa hjärna
jag orkar inte av paniken,
fallande ner på marken, det gröna gräset
den fuktiga luften jag ständigt andas in gör mig galen
jag vill somna nu. jag vill sova. likt en blomma, på natten.
som en björn på vintern vill jag sova, om det funkar
ska jag ligga här tills jag är vuxen nog att ta hand om mina problem
vuxen nog att älska dig, mitt monster.

~~~*~~~

Kärleken är en ond kraft
Den drar en med sig ner i en spiral
Där man blir deprimerad och olycklig
Osäker och ledsen

~~~*~~~

Kärleken är en god kraft
Den drar med sig den ensamme upp till lyckan
Där man blir glad och hoppfull
Säker och överlycklig


Kärleken har två sidor.


Lotta

jag vill leva i havet där ingen kan se mina tårar

jag vill vara som du så du tycker jag är lika bra

jag vågar inte chansa

inte öppna ögonen för dig

jag vill inte riskera

att förlora dig

bestämda steg in på den mörka stigen

dess blickar gör dig nervös

kommer det någonsin falla på plats

alla trasiga skärvor

krossat glas, vi omedelbart skär oss på

dagar som nätter timmar som minuter

vill jag ha dig här, troligen föralltid

ligger du som kidnappad i mina tankar

fäst vid insidan av mitt ögonlock

där jag tittar när jag blundar

sitter du, min ängel

mina vitklädda solglada ängel

du är en underbar känsla jag har

du är den sista jag kommer älska så här

min ängel.

/ johannalouise

Vad ingen rubrik kan förklara

Nattens mörker sänker sig ner,
ingen, ingen, förutom hon ser.
Tyst som en mus i skogen hon står,
inte från någon en blick hon får.
Träden står där tyst och stilla,
och bryr sig inte om det lilla.
Ensam sitter hon och tänker,
det enda ljus är hennes ögon som blänker.

Smakprov ur min novell

Han fortsätter springa i ren panik,
hinner inte undvika alla rötter och stenar
som täcker den ojämna marken under hans fötter.
Han vet att han kommer att snubbla vilken sekund som helst.
Han gillar att springa, men inte så här.
Rösterna bakom honom upphör, och de tycks ha gett upp jakten.
Han stannar andfått och andas tungt.
Kan hans mamma aldrig förstå?
Han skakar på huvudet, tar ett djupt andetag.
Han lutar ryggen mot ett träd, och tittar upp mot trädtopparna.
Himlen ser skrämmande mörk ut.
Tårarna kommer, alla känslor flödar ut,
kampen för rättvisa känns plötsligt så obetydlig.
Den onda sidan har makten, den vinner alltid,
ändå slutar han aldrig att kämpa.
Livet känns så meningslöst tomt, så obetydligt och avlägset.
Ändå kämpar han.

/Lotta

jag är bestämd nu
jag passar inte in
i din dödande lek
dina hånfulla skratt
ord som är skrivna i svart
jag vill låta bli att stå ut med dig
fastän jag varje gång luras tillbaka
slängs på betongväggar
lyfter mig upp med den lilla styrka
som lever kvar
det gör inte ont i ditt starka hjärta
du orkar med mer än du tror
jag vill inte stå ut med er
är inte längre en del i din dödande lek
snart upphör mina tankar om dig
snart lever inte lyckliga stunder med dig
snart försvinner också dom
jag känner så, i det mörka rum som en gång var ljust
jag säger så för du en gång var min vän.

/ j

lutande över vatten
sitter jag och funderar
spegelbilden är inte densamma nu
tankarna är lustigt underbara
nervös och blyg ler jag tillbaka
inget känns rätt utan din närvaro
jag vill luta mig mot din axel
och somna i din famn
och resten av mitt liv känna lycka
den starkaste känslan av osäkerhet
kanske betydde det jag ville
livet är svårt när man inte vet
stunden är underbar när man upptäcker
hur det egentligen var,
jag vill somna i din famn
jag vill känna värme
i det kalla rum jag befinner mig i
lutande över vattenytan
ser jag hur spegelbilden blir allt med otydlig
jag känner inte mig själv, det är förändrat.

ensam i trygghet
olyckligt springer jag bort
sanningen gjorde mig skrämmande besviken
troligen föralltid
är jag fångad, tagen, sedd
skrattande höga röster ekar
jag föll, i orolig väntan på dig
föll nerför klippan
smärtan var oändlig
men suddade inte bort det förflutna
jag fick inte glömma, vad du sa till mig
den kvällen, när natten var som dag
solen lös fortfarande i mina eviga tankar
även på himlen lös den, den lös för oss
min vän, min föralltid eviga längtan
har varit för dig, men natten blir allt mörkare
och solen skiner inte igenom
dom höga trädstammar jag lever under
jag ligger gömd, och orkar aldrig mer stå upp igen,
väntan på dig blev för lång, och vägen för trång
för mig att komma igenom, den var för dig, en ensam du.

/ j

Utan titel

Så som hallonen klättrar längs väggen,
så som trädens grenar klättrar mot himlen,
så som barnet klättrar i berget
Klättrar jag på en stege upp till evigheten.

Så som en mor möter sitt barn,
så som en annan möter sin vän,
så som den förälskade möter sin kärlek
Möter solen mig när jag kommer fram.

Så som en fågel flyger över världen,
så som barnet flyger från taket,
så som kärleken flyger genom tiden
Flyger jag med den vackraste ängel.

Så som blommorna älskar grönska,
så som fiskar älskar vattnet,
så som barn älskar frihet
Älskar jag att leva här
och se dig så lycklig.

/Lotta

jag ska aldrig mer våga
jag ska aldrig avvänta
jag ska aldrig mer sitta
jag ska aldrig mer stå
jag ska helt inte gå överhuvudtaget
enligt dina beräkningar står jag,
utanför ditt hus nu.
och väntar på dig, min underbara.
enligt mina, sitter jag just nu i skolan
som alla andra.
för jag är inte ovanlig
ska inte behöva vara
för din skull.
jag är inte speciell
som har ett huvud gjort av sten
ett hjärta gjort av guld
och två sårbara ben att stå på.
Nej.
jag är som alla andra.
och jag tål inte vad som helst
speciellt inte dina slag mot mitt sårbara hjärta
Det är ömt, precis som ditt
om inte värre, efter allt som ligger och gror,
allt är alldelles underbart utan dig.
/ j

Min älskade.

I dina ögon
I din famn
Ser jag kärlek
Känner jag trygghet
Jag vill vakna upp i din famn
Jag vill se in i dina ögon
Se kärlek
Känna trygghet
Jag vill vandra på denna jord
Hand i Hand

Med dig

Min älskade

/ S

Min älskade.

I dina ögon
I din famn
Ser jag kärlek
Känner jag trygghet
Jag vill vakna upp i din famn
Jag vill se in i dina ögon
Se kärlek
Känna trygghet
Jag vill vandra på denna jord
Hand i Hand

Med dig

Min älskade

om du var mina vingar
om jag vore ditt hjärta
du skulle visa mig inför hela världen
allas ögon skulle du imponera
om du var mina vingar
påväg till friheten påväg dit jag drömt om
påväg till sanningen, påväg till verkligeheten
påväg till dig.
det förflutna är nu och förevigt borta sa du
det förflutna är nu och aldrig mera borta sa jag
det kommer tillbaka, du kommer tillbaka
jag vet, jag känner jag tror, vad som väntar mig
i nästa ögonblick, i nästa steg, på din vingliga stege
jag står nästan högst upp nu
det är jag lycklig över, jag är för en gångsskull stolt
stolt över mig själv, jag sa ifrån, jag fick dig att fundera
att täka om, och kanske bry sig
jag står nästan högst upp nu, högst upp på din vingliga stege
och jag är stolt, stolt över att jag snart kommer nå toppen
för jag vet att du snart står där
och väntar på mig, med mina vingar.

/ johannalouise

Hemma

En svala flyger över hustaken.
Om jag var en svala
skulle jag göra likadant.
Breda ut mina vingar och svepa iväg genom vinden,
blicka ut över det oändliga havet.
Om man bara kunde flyga,
bara få ge sig av och rensa huvudet,
slippa alla tankar.
När man cirklar runt i skyn
märker ingen om man är annorlunda.
Men istället för att flyga, sitter jag här
på marken i gräset
med ryggen lutad mot trädets stam.
Det här är mitt hem.
Tillslut tvingas jag resa mig upp.
Jag kan inte stanna här för evigt.

/Lotta

om jag kunde drömma.
skulle du prata
när jag bad dig om ett svar.
om jag kunde drömma
skulle en dag
vara helt utan ord,
helt utan syn.
om jag drömmer står du där.
när jag drömmer ler du när jag går förbi.
ler med kärlek, bara åt mitt håll.
bara till mig
världens lyckligaste jag
ögonen möter dess blickar
det som får dig att le
men det förflutna bygger en mur
med en bro, över till lycka
Det är vad jag tänker på sa du.
Det är vad drömmer innehåller sa jag.
Om du kunde drömma stod hon där en dag.
hon, som har det, vita långa klänningen
lockar som räcker ner till knäna.
ängeln, du väntat så oerhört länge på.
nu står hon där och säger dig de svåraste orden.
om jag kunde drömma.
Det är vad drömmar inhåller,
Det är vad du ger mig.
Lycka.
/ J-L